thoughtsbyjo

Ja, ett litet random inlägg på engelska i förrgår då. Har fasen inte skrivit något på engelska sedan den 15 juni. Fan vad denna kommer ihåg då kanske någon tänker, men anledningen till detta minne är att jag skrev det absolut drygaste prov jag någonsin skrivit vid denna tid. Nämligen slutprovet i Cambridge- engelska. För de som inte vet kan jag berätta att Cambridge engelska är en lite mer avancerad form av en engelska kurs. Läser man den och blir godkänd på sluttestet har man rätt att studera på utländska universitet. För de som undrar så blev jag faktiskt godkänd (ja, ja jag fick bara ett C, vilket är det lägsta godkänd betyget, men det var nog det svåraste och drygaste provet jag någonsin gjort. Eller nej, det var högskoleprovet då, men i alla fall). Hursomhelst, en sådan text som jag skrev i föregående inlägg skulle inte ha under några omständigheter uppskattats på Cambridge-kursen, då formellt och neutralt är det man måste tänka på när man skriver. Vid närmare eftertanke så passade cambridgekursen nog mig överhuvudtaget inte då jag tycker om att uttrycka mig direkt från hjärtat.

När jag ändå är inne på det, engelska, vilket är ett skolämne så skulle jag vilja berätta lite närmare om mina nördiga skolår.

Jag har varit en riktig pluggis sedan jag var omkring 9-10 år. Mina föräldrar slutade att tjata på mig om läxor ganska tidigt så jag antar att de var nöjda med mig på den punkten. Men med ansvaret för mina läxor och så småningom större prov så kom såklart den där äckliga skolångesten, som jag är lättad över att jag slipper nu. Okej skolångesten kanske så småningom inte bara hade med läxor och prov att göra, utan med andra dryga saker men det tänker jag inte gå in på just nu.

I alla fall, jag kan minnas en gång då jag kanske var en 10-11 år gammal när vi hade ett litet ynkligt muntligt läxförhör då vi skulle läsa en sida i historieboken. Det handlade om kungar, Karl IX bl.a. (har bra minne). Jag hade dock helt glömt bort detta och på lunchrasten innan fick jag reda på det. Hela min värld rasade samman (okej inte riktigt men alltså, nästan) jag började grina och kastade mig iväg efter historieboken och började att läsa in det som vi fått i läxa. En klasskamrat sa: "Att glömma läxan är ingenting att gråta över". För mig var det det. När väl det lilla obetydliga förhöret ägde rum så räckte jag upp handen hela tiden och svarade duktigt. Vilket oroligt barn du var kanske någon tänker, men jag tänker mer att jag bara mer disciplinerad.

Även då min skolpluggar-anda och min disciplin väcktes väldigt tidigt så har det aldrig betytt att jag har haft det superlätt i skolan, det har jag inte, på flera olika sätt. Men nu tänkte jag bara ta upp det som har med pluggandet att göra, det andra får vänta lite. Jag har aldrig gillat matematik. I lågstadiet och mellanstadiet hade jag ett helvete med detta ämne. Jag fick sitta på helgerna och jobba med det under sommarlovet (hur kul är det för en liten tjej?). I alla fall, matte var verkligen det tråkigaste jag visste, det var outhärdligt i flera år, fram till dess jag började högstadiet då jag började acceptera ämnet litegrann. Jag hade först en lärare som var helt okej, hon var bra, men efter mindre än ett år så blev hon mamma, så då fick en annan lärare ta över. Den lärare som tog över är kanske den bästa lärare jag har haft under hela min skoltid. Och med det sagt att jag hade honom i matematik säger ganska mycket. Jag fick VG i nian, VG i både A-och B-kursen och G i C-kursen. För det har jag i mångt och mycket J L att tacka för som kom att lätta upp mitt sinne inför ämnet matematik.

Då jag kämpade som hårdast med matten har jag aldrig fått något annat gratis heller. Jag har alltid lagt ner hela mig själv i skolarbetet, har alltid varit ambitiös när det kommer till det mesta (förutom i ämnena slöjd och estet. Usch och spy är allt jag har att säga om dem). Har alltid siktat det högsta som går, även fast jag absolut inte alltid har träffat.

Nej matte har aldrig varit min grej, det har däremot de samhällsvetenskapliga ämnena varit. Jag vill se mig själv som en äkta humanist, jag tror att jag är det. Samhällets uppbyggnad och alla människor som lever i det har alltid intresserat mig. Jag är intresserad av människor av andra kulturer, religioner och etniciteter. Jag vill verkligen ha ett jobb i framtiden som bygger på samhällsvetenskapliga grunder. Fan vad jag älskar det. I slutet av min gymnasietid kom jag till och med att se de samhällsvetenskapliga ämnena som mina "bebisämnen", mina älskade samhällsämnen. Vilket oerhört nördigt uttlåtande, ja det kan jag hålla med om men så är det. Kan tillägga att jag hade underbara samhällslärare också.

Jag och lärare har alltid varit en bra kombination (med några undantag). Jag hade en förmåga att komma bra överrens med dem. Detta hade väl sina olika orsaker. Kanske var det för att jag alltid har haft respekt för dem, för deras yrkesroll och för den kunskap som de besitter. Jag har alltid haft den inställningen att jag ska lära mig saker och för att göra det så gäller det att ha en bra kommunikation i klassrummet. Jag har aldrig varit någon fjäskare, har aldrig varit ute efter något. Det är inte min grej. Den entusiasm och det intresse jag visat har alltid varit ärligt.

Så, en gång en pluggis, alltid en pluggis. Jag gick ut ur gymnasiet med 20 MVG:n, 6 VG:n och 4 G:n  och över det är jag JÄVLIGT stolt. Det är inte det absolut bästa betyg som någon klämt fram men det ligger oerhört mycket slit bakom det och det är ett helt okej avgångsbetyg. Och att tillägga så gick jag ut som bästa elev i samhällsvetenskap. Är på ett sätt så stolt över min skoltid.

Jävligt långt inlägg. Igen. Förlåt.

Sometimes it feels like there is a hidden force somewhere. You can't exactly explain what it is, but you just know that it is something, something bigger than yourself and all the other people around you. You can't control it, neither stop it. All you know is that this force somehow has had an inpact on you all your life. It has always been there, pushing you in the directions of life, the directions that have to be taken.

Everything feels so slow. It feels like the whole world is running by, with the speed of lightning and I am stuck in a small bubble not able to move or express myself. I'm just stuck in this bubble, watching, as the world runs by so fast and I can't do anything about it. I see a pattern, a pattern that has constantly been in my lfe  It's the force. It is the force that's decides how it's going to be, to be for me.

Someday, I don't know when, I'm going to set free. I am going to take a big knife and cut a huge hole in the bubble and be one with lightning. Someday it's going to be my turn, my turn to take control and express myself, just the way I want to. The force, bigger than me and all the other people, is going to make that happen. I just know it.

De tidigare inläggen jag printat ner känns ja... lite oseriösa och alldeles för långa. Det känns som om jag vill skriva om så mycket annat. Om så mycket seriösare saker. Men åh andra sidan vad räknas som seriöst egentligen? Skriverier om alla världsproblem som finns eller om sakfrågor inom politik? Definitionen av ett seriöst inlägg kan ju vara flera. Men det är bara så att jag så hemskt gärna vill bli tagen på allvar om någon mot förmodan skulle läsa. Så, jag får väl göra så gott jag kan...eller något. Detta inlägg kanske inte heller är så allvarligt, eller så är det det.

Vill komma med ytterligare ett tips, denna gång om en tv-serie, eller en sitcom egentligen (eller ja, tips och tips, jag tror att väldigt många har hört talas om den). Den som inte har hört talas om denna serie har antagligen aldrig kollat på Kanal 5 överhuvudtaget. Serien heter: Fresh Prince of Bel-Air. Den spelades in och visades mellan åren 90-96. Den handlar om ghettokillen Will Smith som hamnar i trubbel hemma i hoodsen i West Philadelphia och skickas av sin oroliga mamma till de rilka släktingarna i Los Angeles.  Jag fullkomligt älskar den och har de fyra första säsongerna på DVD (det finns sex). Jag kollade på den jättemycket när jag var mindre då Kanal 5 visade den om och om igen. Den gick ungefär så ofta så som "Vänner" gör nu. I alla fall, jag inte beskriva med ord hur mycket jag diggar Will Smith som i princip spelar sig själv i serien, han var lika suverän då som nu. Han spelar så otroligt bra. Sedan har vi Alfonso Ribeiro som spelar den preppiga kusinen "Carlton", han är lika suverän han. I alla fall serien kom att bli lite utav en succé och var startskottet för Will Smiths skådespelarkarriär. Se denna serie, den är fruktansvärt rolig!(Den finns att köpa på cdon.se)

Så, mer blir det inte. Lite oseriöst så där. Ha.

Ja, den lilla rösten snurrar alltför mycket i mitt lilla (stora?) huvud vid denna tiden på dygnet. Kan vara hur trött och sliten som helst, den lilla rösten kan få hålla på ganska länge innan jag hamnar under mitt mjuka täcke allt som oftast. Men jag ska försöka att lyda den ikväll.

Men först så tänkte jag berätta om en betraktelse som jag har gjort under min tid som gymtränande muskelknutte(ha ha, lite skämt men lite muskler har jag faktiskt). Gymmet, en plats för de biffiga testosteronpumpade stora grabbarna, men även en plats för en liten (men också stark, så det så) tjej som jag (och andra förstås). Inne på gymmet finns det olika moraler och klickar, precis som på många andra platser.

Gymmet som jag går på är uppdelat i lite olika sektioner. Det finns den tuffaste hörnan, de seriösa muskelbyggarnas hörna, där alla de fria vikterna finns. Där står oftsat biffarna eller sportkillarna och pumpar. Det gäller att stå på sig om man också vill gå dit och lyfta skrot vill jag lova. Oftast är det så här att biffarna och sportarna ockuperar hela denna plats och när de väl gjort det så är det som om det finns en viss linje mellan denna hörna och resten av gymlokalen, det är som om de befinner sig inom en viss zon där det är ytterst känsligt för någon inkräktare att försöka ta sig igenom. Där står de och pumpar och emellanåt snackar de så klart med varandra (mest snack enligt mig, om jag inte har varit riktigt oobservant) I alla fall, i början av min gymvistelse så vågade jag ju överhuvudtaget inte ens kolla åt denna hörna, det var allt för skrämmande. Men, nu har detta förändrats (eller nu och nu, har väl varit så ett tag men). Det gäller att vara tuff när man ska tränga sig in i detta ockuperade område. Man måste gå in med pondus och kräva sin plats och sin respekt. Jag vill ju också ha lite muskler så då så måste man vara modig. Det som man gör är att man börjar försiktigt med att ta en lättare hantel och ställa sig liiite i utkanten av områden och sedan tar man bara mer och mer plats, om man är riktigt skicklig så försvinner dessa grabbar ganska snabbt och lilla jag kan enkelt börja och lyfta de tuffare skivstångarna.

En annan sektion är kondistionsrummet. Här finns ju alla cyklar cross-trainers, löparband etc. Här, är det mer en neutralare stämning. Konstigt nog är detta en plats dit biffarna inte oftast befinner sig.

Det finns även styrkemaskinsdelen, den är lite neutralare än fria viktsektionen men här finns det ju såklart också biffar, men är mer accepterad för allmännheten.

Sedan har man stretch-gymbolls zonen. Hit skulle aldrig en biff eller sportis befinna sig.

Det finns oskrivna regler på gymmet. Man hälsar inte på varandra. Man får knappt kolla på om en annan gör någon övning. När man måste vila så sitter/står man på den plats man utförde övningen och försöker att se cool ut samtidigt som svetten helst ska synas.

Så, nu är jag klar med min observation av gymmet.

Så, är klar med att beskriva min betraktelse av gymmet. Den skulle kunna vara mer invecklad med att beskriva de olika typerna (stereotyperna) som är medlemmar där men det orkar jag inte och min lilla röst i huvudet maler. Får ta det en annan gång.

(Jag dömmer ingen som går på gymmet överhuvudtaget, det är bra att människor går dit för att hålla sig friska och känna sig snygga oavsett vad de är för typer)

För någon gångs jävla skull så snurrar tankarna inte fullt så mycket i dag. Inget insnöande på något jag för stunden tänker på. Det är ju positivt och ett tecken på att man i alla fall inte har något ohälsosamt fel, vilket man i i mitt fall ibland kan tro.

Tänkte i alla fall att jag skulle bjuda på något i skriftväg, ikväll i form av ett bloggtips(inte för att någon kanske läser detta men måste i alla fall tipsa om denna blogg så jag har det gjort).

Jag läser egentligen inga bloggar, inte frivilligt ialla fall. Det är något slags när-man-inte-har-något-annat-för-sig-så-läser-man-bloggar-man-egentligen-vill-spy-litegrann-på-syndrom. Tänker inte nämna några sådana bloggar för jag skäms lite över det. Men i alla fall, jag har under den senaste tiden (en till två veckor) börjat att läsa en blogg på Försvarsmaktens nya bloggportal. Fakta om denna bloggportal: detta är då en bloggportal där anställda på Försvarsmakten får skriva om sin verklighet inom det militära livet i både stort och smått. Representanter för alla vapengrenarna finns (armén, marinen etc). Det finns även en debattblogg där vilka som helst får slänga in inlägg, hur som helst. Sedan så finns det privatpersoner som skriver, sådana som inte skriver som representanter för försvarsmakten utan som endast skriver utifrån sig själva. En sådan blogg som jag blint (ja, det är ingen överdrift) följer är en blogg som heter "I skuggan av Hindu Kush".

Det här är utan tvekan något utav det bästa jag upplevt i skriftväg (jag vet, jag låter lite fanatisk, men har lätt att bli sådan). Mannen bakom bloggen är en utav de svenskar som ska ut på missionsuppdrag till Afghanistan. Jag har själv haft kontakt med honom via e-post då jag skrev en mängd frågor om det militära livet (ja, jag vill ju veta hur det är!). Fick världens bästa svar också! Hursomhelst Den här mannen skriver med hela sitt hjärta och hela sin själ, han lämnar inget osagt. Hela textmassan träffar en rakt in i hjärtat, ungefär som en riktigt bra bok kan göra. Man behöver inte ens vara speciellt intresserad av militären, Försvarsmakten överhuvudtaget för att man ska bli berörd när man läser. Människan skriver med en sådan känsla och humor och själva kvalitéen på texten är oklanderlig. Så den som läser detta, gå in på "forsvarsmakten.blogg.se" och klicka in på "våra bloggar", scrolla ner till "I skuggan av Hindu Kush" och läs den för i helvete, läs! (Sedan om man är allmänt militärt intresserad är det en bra sida i övrigt).

(Jävlar vilken oerhört ful rubrik)

Ja, vad kommer det ut för tankar ikväll då? Varför skriver jag alltid på kvällen förresten, skulle ju faktiskt kunna klämma in ett inlägg dagtid också, då jag sorgligt nog har tid med det (är arbetslös i väntan på bättre tider och bättre tider ska det fanimej bli). Men nu är det så att jag vill tro att jag känner mig ganska bra och det jag kan säga är att jag är en sådan där utpräglad kvällsmänniska. På kvällen kommer mina absolut djupaste känslor och tankar fram och framförallt rastlösheten. Är så rastlös att jag aldrig skulle kunna spendera en helkväll framför TV:n. Det jag gör om jag kollar på TV en kväll, är att springa runt i huset under pauserna (eller mitt under programmet om rastlösheten tar överhanden just då) och dola med allt mellan himmel och jord. Är så förbannat jävla rastlös. Har extremt svårt för att gå att lägga mig. Tankarna snurrar i huvudet och hela kroppen brinner. Så... för att göra en mening (många meningar) kort (korta) så kommer kreativiteten fram som starkast kvällstid.

Så, det känns som jag bara har kastat mig in i detta, bloggskrivandet utan någon som helst organisation eller struktur. Jag bara vräker ut mig det jag har lust till. Och jag kan meddela att det kommer nog i mångt och mycket att fortsätta i den banan. Har nog inget direkt "tema" på det jag skriver. Är ju som sagt i båda föregående inlägg en filosofisk människa (ack detta tänkande hela.jävla.tiden.), så skrivandet kommer fortsättningsvis att handla om ja... precis vad som helst. Men om det finns någon som läser detta så kan jag ju meddela att man kommer i alla fall, utan någon struktur eller något tema, att få en bild av vem jag är.

Då denna blogg är så ostrukturerad och oordningsam så skulle jag ändå vilja gottgöra detta lite med att göra en ytlig slags definition av mig själv, vilka intressen jag har, vad jag gillar och inte gillar, min smak inom olika ämnen osv (skulle ha gjort detta i det första inlägget om jag vore kronologisk men som sagt, ostrukturerad var det ja). Ni/du (ingen?) vet sådana där matchmaking - sidor där man först ska uppge sina intressen och egenskaper, så att man kan matchas med en rätt partner (inte för att jag för allt i världen har varit inne på någon sådan sida, inte för att jag är dömande eller så men det är så långt ifrån mig man kan komma, är alldeles för konservativ för sådana nymodigheter (eller för omogen)). Men på ett sådant sätt ialla fall, så att man kanske kan få en aning vad mitt grundtycke (eller vad fan man nu säger) är om några allmänna saker. So, let´s roll(älskar dessa flashiga engelska slutklämmar).

Musiksmak:

Ja, jag läste någonstans att den som är en så kallad "allätare" gällande musik har egentligen ingen musiksmak alls. Jävligt synd för mig då, då jag lyssnar på väldigt många olika stilar och artister. Det skulle vara enklare att skriva det jag inte lyssnar på, så det tänker jag nu göra:

Dansband. Förklaring: Dansband tillhör musikhistoriens största, mest äckligaste, sliskigaste och sopigaste skräphög. För mig behövs det ingen vidare förklaring till att jag inte lyssnar på detta oljud.

Lars Winnerbäck. Förklaring: Ryser när jag bara hör namnet. Killen tar sig själv på för stort allvar, gillar ej den släpiga rösten och de alltför pretantiösa texterna (inte för jag har lyssnat som en galning på texterna men har fått för mig detta).

Kent. Förklaring: Nog för att någon (knappt några) låt kan vara rätt okej, så tycker jag att deras musik överlag är alltför gnällig, släpig och deprimerande. Ja ja, någon uttalade sig någon gång om att "folk fattar inte Kent. Fattar ni inte att de driver med Sverige och med moralen i detta land?" För mig får de hålla på och driva hur de vill, är ändå inte speciellt förtjust i deras musik.

Country. Förklaring: Skulle vilja ändra Country till "ren Country", finns en del halvcountry-låtar som kan vara rätt okej. Men när jag hör "ren Country" så kan jag inte låta bli att att tänka amerikanska (såklart) högerkristna vita män i cowboyhatt och boots från den djupaste södern med den djupaste gnälligaste accenten.

Death metal(eller hårdare metal)- Alldeles för metallisk. Jävligt mycket monsteraktigt vrålande. Ingen som helst melodi. Kan nog egentligen inte kallas för musik egentligen.

Ja nu är jag klar med mina sågningar. Känner mig en aning negativ och sluten. Men jag kan berätta att jag är en oerhörd öppen person. Dessa radikala ord ovan ska ej misstas för att den som skrev dem är en radikal människa. Jag är ungefär helt tvärtom. Jag utgår bara från mig själv, vad jag egentligen tycker. Jag ogillar inte personer som lyssnar på ovanstående exempel på musik/artister. Jag är glad att folk lyssnar på olika sorters musik, skulle vara jävligt tråkigt annars.

Ja man kanske inte får fram så mycket av vad min musikstil egentligen är men kan avslöja att min största idol(vad töntigt) är Michael Jackson. Sedan diggar jag Bruce Springsteen. Detta räcker ändå inte (absolut inte för att definiera min musiksmak. Kommer nog in på ämnet musik i ett helt annat inlägg

Klädstil

Jag har en klädstil, det har jag. Dock har min stil inte något som helst med något som kan kallas "mode" att göra. Mode och jag är ungefär som att sätta upp Muammar Khadaffi som ett praktexempel på en demokratiskt ledare, med andra ord, de båda faktorerna går absolut inte ihop. Jag har på mig det jag tycker är snyggt och bekvämt. Ja, det måste vara bekvämt och om jag vid något tillfälle haft på mig något som inte är bekvämt (eller som jag känner mig obekväm i) har jag sällan på mig det igen. Jag älskar sneakers och platta skor. Har försökt mig på högklackat någon gång, men det känns helt enkelt...fel och så är det verkligen inte bekvämt heller för den delen. Jag tycker om tighta jeans men även slappa militärgröna baggybyxor.Sedan gillar jag funktionella sportjackor och även sporttröjor...och tshirts. Min stil är ungefär: rock-bohem-sport-street- aktig. Vad fan har jag för konstig klädstil egentligen?

Intressen

Träna(springa, gymträna, gå på friskis och svettis). Skulle vara kul att gå på en riktig sport. Dock så började det inte intressera mig förrän jag typ var 14-16 år. Det finns inga nybörjarlag/träningar för sådana "gamlingar".
Läsa historietidningar(Ja jag vet att jag är nördig men ämnet historia är så förbannat roligt och jag blev verkligen en utpräglad nördig samhällselev under gymnasietiden)
Umgås med min familj(Min knäppa men intelligenta familj bestående av mamma, pappa, tre storasystrar och två taxar - Jag älskar er så mycket).
Samhället(Är samhällsintresserad i stort och i smått, intresserad av världen och dess uppbyggnad och människorna som lever här)

Favoritfärg/Favoriträtt

Alltså, vem är såpass enkelspårig att man bara kan ha en favorit? Jag tycker om färg efter humör, dock inte skräniga och skrikiga färger. MAT. Fan vad jag älskar mat. Jag äter typ allt (okej inte allt men mycket). Jag kan ju säga att om inte jag tränade såpass mycket som jag faktiskt gör skulle jag nog väga några (för många) kilon för mycket. Så mycket älskar jag alla möjliga olika sorters maträtter.

Okej nu är jag klar med min lilla ytliga definition av mig själv. Det finns flera spår att gå in på men jag orkar inte och detta inlägg är också jävligt långt.

Jag vet att jag skriver alldeles för långt. Vem fan orkar läsa allt liksom, men ska försöka bättra mig. Det är nog nu i början som det är så här, ska försöka korta ner mig lite. Försöka. Nu i början känns det som jag vill få fram vem jag egentligen är och jag är full av all möjlig skit så det tar tid att få fram allt. Vill typ presentera mig själv. Har så mycket att skriva. Så som förstått, jag skriver det jag har lust med utan struktur.

Ja, ikväll skriver jag igen. Har förberett mig väl, eller ja, jag är bra mentalt förberedd att bara skriva. Konstig den där meningen lät men det är bara att detta är så nytt för mig så jag vet inte riktigt hur jag ska börja med att skriva ett så kallat inlägg. Vill typ inte börja med något som typ "Cha cha bloggen" eller "hej bloggen" eller något annat(löjligt). Vem fan hälsar jag på egentligen? Så jag väljer att börja på mitt sätt, vilket är att i princip bara börja trycka på tangenterna och se vart det leder, utan några obekväma hälsningsfraser ut i tomma intet. So, here we go.

Skrev ju i föregående inlägg att jag ville skriva om drömmar och visioner. Så vad fan har jag för storhetsdrömmar då, kan ju någon undra. Jo jag tänker här skriva om en speciell dröm som jag har, en ganska aktuell dröm som skulle kunna bli verklighet. En av mina högsta drömmar är nämligen att få göra GMU. Vad är nu det kan ju någon undra. GMU - Grundläggande Militär Utbildning. GMU är Sveriges så kallade "basic training" för att flasha till det lite på engelska, det är inkörsporten till att kunna jobba inom Försvarsmakten. GMU är en tre månaders utbildning som man gör för att sedan kunna antingen fortsätta efter denna utbildning att bli anställd som soldat/sjöman eller gå vidare och utbilda sig till officer/specialistofficer. Mycket rolig faktadel där, men nu är det så att GMU är ju det nya nu när värnplikten i Sverige avskaffades i juli förra året. Så alla som inte är jävligt pålästa kanske inte riktigt har fått koll än.

Hur kommer det att jag skulle kunna tänka mig ett sådant yrke då, ett yrke som militär? Det funderar jag på själv ibland. En person i min närhet sa en gång "hur fan kan man ens tänka på att göra något så förfärligt". Ska försöka förklara.  Började att fundera på hur det skulle vara att göra militärtjänst i slutet av högstadiet/början av gymnasiet. Dels pga att syrran fick några broschyrer hemskickade (som hon inte kastade ett öga på) och dels för att jag började att fråga ut pappa om hans värnplikt och försökte pumpa honom på lumparhistorier. Jag blev till och med såpass intresserad av försvaret så att min far tipsade mig om att det fanns militära ungdomskurser för mig att kunna delta i (kurser anordnade av Försvarsmakten. Så jag kom sommaren 2009 att faktiskt delta i en sådan kurs(när jag var 16, skulle fylla 17). Ska inte gå in på detaljer om kursen men det jag kan säga är att den gjorde ett stort intryck på mig.

I våras sökte jag in till GMU 3 som började i augusti i år men kom inte ens till mönstringen. (Försvaret har för dåliga resurser (läs, för dålig ekonomi) att ta in alla som söker för mönstring). Gav dock inte upp och sökte in till GMU 1 i augusti, till utbildningen som börjar i januari nästa år och fick, för några veckor sedan reda på att jag ska få mönstra den 17 november (!).

Hursomhelst, min nuvarande anledning,eller ja, jag har mer än en, så, mina nuvarande anledningar till att söka in till försvaret är många. Jag vill först och främst påpeka att jag anser att ett starkt försvar är bra för Sverige, jag anser att den militära organisationen är viktig. Att få ta del av en sådan viktig organisation skulle jag tycka om. Vill gärna vara en del av något sådant, tycker om att känna mig behövd (vem gör inte det?). Sedan tycker jag att försvaret är en chans för unga människor att ta del av något som just är viktigt, utan att egentligen behöva ha någon lång meritlista att visa upp. Det räcker med att ha godkänt i a-kurserna i engelska, svenska, samhällskunskap, historia och matematik från gymnasiet för att kunna söka. Sedan behövs väl också en hyfsat vältränad och frisk kropp och ett klart psyke också.

Sedan har jag ännu mer personliga anledningar till att söka. Under ungdomskursen som jag deltog i fick jag känna på en del av moralen inom försvaret, deras så kallade värdegrund. Den går b.la. ut på att alla behandlas lika oberoende på religion, kön, läggning, bakgrund etc. Kanske låter lite naivt och vackert, sådant som måste stå på pappret men att verkligheten kanske inte alltid ser så fin ut. Jag menar, skulle kunna tänka mig att vara öppet homosexuell inom försvarsmakten inte skulle vara så helt okej för alla kollegor, men jag gillar grundtanken med denna värdegrund. Värdegrunden går även ut på att ingen  hamnar utanför eller fryses ut ur gruppen. Själva organisatinen funkar så, är inte alla delaktiga eller mår dåligt så fungerar inte resten av gruppen heller. Man är aldrig starkare än den svagaste länken, så att säga. Kommer ihåg ett specifikt tillfälle då jag fick lära mig detta. Ett befäl, sa åt mig och de andra kursdeltagarna att ställa sig i en ring och ta varandra i hand och sluta ögonen. "tänk på kompisarna som ni håller i handen" sa han, "tänk på dem som individer av kött och blod precis som er själva. Sedan så tänker ni er att denna ringen är precis som en kropp med organ, såsom med hjärta,lunga,lever osv, hela kroppen fungerar inte om ett organ inte fungerar, precis så är det med den här ringen, om en av er inte fungerar så fungerar inte heller hela gruppen". Befälet, Kapten Norberg, vann mitt hjärta.

Sedan för att göra det ännu mer personligt så vill jag utmana mig själv. Jag vill känna på hur det är att pressa sig själv till max och lite till, veta hur mycket man pallar, tanken tilltalar mig. Att ligga ute i fält i en vecka, och vara skitig och trött när man kommer tillbaka, att träna fysiskt så man nästan spyr, att pushas av befäl som skäller ut en tills man helst av allt skulle vilja ge dessa befäl en fet käftsmäll. Lite självplågeriaktigt kanske någon kan tycka men jag tror att det som behövs under dessa omständigheter, om att testas om man pallar eller inte, det är disciplin och lite disciplin har ingen dött av enligt min mening.

Så, jag har säkert en del andra anledningar till att jag söker in, men då skulle jag behöva att skriva en hel jävla bok, vilket detta inlägg redan börjar att likna, så ska sluta.Nu. 

Inom försvarsmakten skulle jag kunna tänka mig att jobba, ett par år i alla fall. Målet är väl att kunna hinna utbilda mig till någon riktig befattning. Ett annat mål är att få göra utlandstjänst...i Afghanistan. Det sistnämnda målet vill jag hemskt gärna gå in lite närmare på, men absolut inte nu för detta inlägg har som sagt blivit jävligt långt (börjar faktiskt få formen av en bok). Så nu slutar jag att skriva, även fast det är svårt. För som sagt i tidigare inlägg så är jag en mycket tänkande människa och jag har många tankar snurrande i huvudet. Men ska som sagt avsluta detta inlägg, och som i likhet med att jag inte vill ha någon fjantig hälsningsfras så vill jag heller inte ha någon ännu fjantigare avskedsfras. Tack.

Ja, hur hamnade jag här helt plötsligt? Har aldrig förut haft en tanke på att vara en del av detta fenomen, att blogga. Trodde aldrig att det skulle hända mig liksom. Men har på senaste tiden förstått (eller ja förstått och förstått, accepterat kanske är ett mer passande ord) att jag är en mycket tänkande människa och att det kanske skulle vara hälsosamt att få utlopp för allt det som snurrar i skallen. Så en blogg kanske kunde vara något positivt endå. Visst jag skulle kunna sätta mig ner med ett papper och en penna och pränta ner tankeverksamheten, men man måste ju kanske hänga med lite i tekniken. Och om det skulle mot all förmodan vara någon som kollade in det jag skrev skulle det ju vara roligt... eller ja skrämmande.

Egentligen tycker jag att mycket av bloggandet är oerhört fjantigt. Jag menar, att vräka ur sig saker om sitt vardagsliv sådär på internet. Men om jag ska skriva något här så ska det absolut inte vara fjantigt. Det får absolut inte låta som något i stil med: "Idag har jag shoppat....", "Dagens outfit", "har precis vaknat och...." "Har precis kommit ur duschen och måste skynda mig iväg till...". Typ sådant störande vardagsuppdaterande så när man läser det så tänker man: VEM FAN BRYR SIG?! Sedan finns det ju faktiskt andra typer av bloggar som handlar om typ politik, design, militärlivet, hundar, ja typ om vad som helst. Bloggar, skrivna av personer, organisationer, som har något viktigt att förmedla. Det jag vet är att jag vill tillhöra den senare kategorin, någon som har något att förmedla eller ja, försöka att förmedla något ialla fall. Min blogg ska inte vara fjantig.

Det jag vill skriva om ska handla om drömmar,visioner och mina värderingar (har nämligen fått för mig att jag är uppfostrad med bra sådana) och om det händer mig något roligt i framtiden, så vill jag skriva om det. Sedan har jag många funderingar kring typ det mesta så jag vette fan vad allt annat kan handla om.

Okej...Jag tror att det räcker så, klarar nog mentalt inte av mer. Jag har skrivit mitt första blogginlägg och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.