Den evige pluggisen
Ja, ett litet random inlägg på engelska i förrgår då. Har fasen inte skrivit något på engelska sedan den 15 juni. Fan vad denna kommer ihåg då kanske någon tänker, men anledningen till detta minne är att jag skrev det absolut drygaste prov jag någonsin skrivit vid denna tid. Nämligen slutprovet i Cambridge- engelska. För de som inte vet kan jag berätta att Cambridge engelska är en lite mer avancerad form av en engelska kurs. Läser man den och blir godkänd på sluttestet har man rätt att studera på utländska universitet. För de som undrar så blev jag faktiskt godkänd (ja, ja jag fick bara ett C, vilket är det lägsta godkänd betyget, men det var nog det svåraste och drygaste provet jag någonsin gjort. Eller nej, det var högskoleprovet då, men i alla fall). Hursomhelst, en sådan text som jag skrev i föregående inlägg skulle inte ha under några omständigheter uppskattats på Cambridge-kursen, då formellt och neutralt är det man måste tänka på när man skriver. Vid närmare eftertanke så passade cambridgekursen nog mig överhuvudtaget inte då jag tycker om att uttrycka mig direkt från hjärtat.
När jag ändå är inne på det, engelska, vilket är ett skolämne så skulle jag vilja berätta lite närmare om mina nördiga skolår.
Jag har varit en riktig pluggis sedan jag var omkring 9-10 år. Mina föräldrar slutade att tjata på mig om läxor ganska tidigt så jag antar att de var nöjda med mig på den punkten. Men med ansvaret för mina läxor och så småningom större prov så kom såklart den där äckliga skolångesten, som jag är lättad över att jag slipper nu. Okej skolångesten kanske så småningom inte bara hade med läxor och prov att göra, utan med andra dryga saker men det tänker jag inte gå in på just nu.
I alla fall, jag kan minnas en gång då jag kanske var en 10-11 år gammal när vi hade ett litet ynkligt muntligt läxförhör då vi skulle läsa en sida i historieboken. Det handlade om kungar, Karl IX bl.a. (har bra minne). Jag hade dock helt glömt bort detta och på lunchrasten innan fick jag reda på det. Hela min värld rasade samman (okej inte riktigt men alltså, nästan) jag började grina och kastade mig iväg efter historieboken och började att läsa in det som vi fått i läxa. En klasskamrat sa: "Att glömma läxan är ingenting att gråta över". För mig var det det. När väl det lilla obetydliga förhöret ägde rum så räckte jag upp handen hela tiden och svarade duktigt. Vilket oroligt barn du var kanske någon tänker, men jag tänker mer att jag bara mer disciplinerad.
Även då min skolpluggar-anda och min disciplin väcktes väldigt tidigt så har det aldrig betytt att jag har haft det superlätt i skolan, det har jag inte, på flera olika sätt. Men nu tänkte jag bara ta upp det som har med pluggandet att göra, det andra får vänta lite. Jag har aldrig gillat matematik. I lågstadiet och mellanstadiet hade jag ett helvete med detta ämne. Jag fick sitta på helgerna och jobba med det under sommarlovet (hur kul är det för en liten tjej?). I alla fall, matte var verkligen det tråkigaste jag visste, det var outhärdligt i flera år, fram till dess jag började högstadiet då jag började acceptera ämnet litegrann. Jag hade först en lärare som var helt okej, hon var bra, men efter mindre än ett år så blev hon mamma, så då fick en annan lärare ta över. Den lärare som tog över är kanske den bästa lärare jag har haft under hela min skoltid. Och med det sagt att jag hade honom i matematik säger ganska mycket. Jag fick VG i nian, VG i både A-och B-kursen och G i C-kursen. För det har jag i mångt och mycket J L att tacka för som kom att lätta upp mitt sinne inför ämnet matematik.
Då jag kämpade som hårdast med matten har jag aldrig fått något annat gratis heller. Jag har alltid lagt ner hela mig själv i skolarbetet, har alltid varit ambitiös när det kommer till det mesta (förutom i ämnena slöjd och estet. Usch och spy är allt jag har att säga om dem). Har alltid siktat det högsta som går, även fast jag absolut inte alltid har träffat.
Nej matte har aldrig varit min grej, det har däremot de samhällsvetenskapliga ämnena varit. Jag vill se mig själv som en äkta humanist, jag tror att jag är det. Samhällets uppbyggnad och alla människor som lever i det har alltid intresserat mig. Jag är intresserad av människor av andra kulturer, religioner och etniciteter. Jag vill verkligen ha ett jobb i framtiden som bygger på samhällsvetenskapliga grunder. Fan vad jag älskar det. I slutet av min gymnasietid kom jag till och med att se de samhällsvetenskapliga ämnena som mina "bebisämnen", mina älskade samhällsämnen. Vilket oerhört nördigt uttlåtande, ja det kan jag hålla med om men så är det. Kan tillägga att jag hade underbara samhällslärare också.
Jag och lärare har alltid varit en bra kombination (med några undantag). Jag hade en förmåga att komma bra överrens med dem. Detta hade väl sina olika orsaker. Kanske var det för att jag alltid har haft respekt för dem, för deras yrkesroll och för den kunskap som de besitter. Jag har alltid haft den inställningen att jag ska lära mig saker och för att göra det så gäller det att ha en bra kommunikation i klassrummet. Jag har aldrig varit någon fjäskare, har aldrig varit ute efter något. Det är inte min grej. Den entusiasm och det intresse jag visat har alltid varit ärligt.
Så, en gång en pluggis, alltid en pluggis. Jag gick ut ur gymnasiet med 20 MVG:n, 6 VG:n och 4 G:n och över det är jag JÄVLIGT stolt. Det är inte det absolut bästa betyg som någon klämt fram men det ligger oerhört mycket slit bakom det och det är ett helt okej avgångsbetyg. Och att tillägga så gick jag ut som bästa elev i samhällsvetenskap. Är på ett sätt så stolt över min skoltid.
Jävligt långt inlägg. Igen. Förlåt.
När jag ändå är inne på det, engelska, vilket är ett skolämne så skulle jag vilja berätta lite närmare om mina nördiga skolår.
Jag har varit en riktig pluggis sedan jag var omkring 9-10 år. Mina föräldrar slutade att tjata på mig om läxor ganska tidigt så jag antar att de var nöjda med mig på den punkten. Men med ansvaret för mina läxor och så småningom större prov så kom såklart den där äckliga skolångesten, som jag är lättad över att jag slipper nu. Okej skolångesten kanske så småningom inte bara hade med läxor och prov att göra, utan med andra dryga saker men det tänker jag inte gå in på just nu.
I alla fall, jag kan minnas en gång då jag kanske var en 10-11 år gammal när vi hade ett litet ynkligt muntligt läxförhör då vi skulle läsa en sida i historieboken. Det handlade om kungar, Karl IX bl.a. (har bra minne). Jag hade dock helt glömt bort detta och på lunchrasten innan fick jag reda på det. Hela min värld rasade samman (okej inte riktigt men alltså, nästan) jag började grina och kastade mig iväg efter historieboken och började att läsa in det som vi fått i läxa. En klasskamrat sa: "Att glömma läxan är ingenting att gråta över". För mig var det det. När väl det lilla obetydliga förhöret ägde rum så räckte jag upp handen hela tiden och svarade duktigt. Vilket oroligt barn du var kanske någon tänker, men jag tänker mer att jag bara mer disciplinerad.
Även då min skolpluggar-anda och min disciplin väcktes väldigt tidigt så har det aldrig betytt att jag har haft det superlätt i skolan, det har jag inte, på flera olika sätt. Men nu tänkte jag bara ta upp det som har med pluggandet att göra, det andra får vänta lite. Jag har aldrig gillat matematik. I lågstadiet och mellanstadiet hade jag ett helvete med detta ämne. Jag fick sitta på helgerna och jobba med det under sommarlovet (hur kul är det för en liten tjej?). I alla fall, matte var verkligen det tråkigaste jag visste, det var outhärdligt i flera år, fram till dess jag började högstadiet då jag började acceptera ämnet litegrann. Jag hade först en lärare som var helt okej, hon var bra, men efter mindre än ett år så blev hon mamma, så då fick en annan lärare ta över. Den lärare som tog över är kanske den bästa lärare jag har haft under hela min skoltid. Och med det sagt att jag hade honom i matematik säger ganska mycket. Jag fick VG i nian, VG i både A-och B-kursen och G i C-kursen. För det har jag i mångt och mycket J L att tacka för som kom att lätta upp mitt sinne inför ämnet matematik.
Då jag kämpade som hårdast med matten har jag aldrig fått något annat gratis heller. Jag har alltid lagt ner hela mig själv i skolarbetet, har alltid varit ambitiös när det kommer till det mesta (förutom i ämnena slöjd och estet. Usch och spy är allt jag har att säga om dem). Har alltid siktat det högsta som går, även fast jag absolut inte alltid har träffat.
Nej matte har aldrig varit min grej, det har däremot de samhällsvetenskapliga ämnena varit. Jag vill se mig själv som en äkta humanist, jag tror att jag är det. Samhällets uppbyggnad och alla människor som lever i det har alltid intresserat mig. Jag är intresserad av människor av andra kulturer, religioner och etniciteter. Jag vill verkligen ha ett jobb i framtiden som bygger på samhällsvetenskapliga grunder. Fan vad jag älskar det. I slutet av min gymnasietid kom jag till och med att se de samhällsvetenskapliga ämnena som mina "bebisämnen", mina älskade samhällsämnen. Vilket oerhört nördigt uttlåtande, ja det kan jag hålla med om men så är det. Kan tillägga att jag hade underbara samhällslärare också.
Jag och lärare har alltid varit en bra kombination (med några undantag). Jag hade en förmåga att komma bra överrens med dem. Detta hade väl sina olika orsaker. Kanske var det för att jag alltid har haft respekt för dem, för deras yrkesroll och för den kunskap som de besitter. Jag har alltid haft den inställningen att jag ska lära mig saker och för att göra det så gäller det att ha en bra kommunikation i klassrummet. Jag har aldrig varit någon fjäskare, har aldrig varit ute efter något. Det är inte min grej. Den entusiasm och det intresse jag visat har alltid varit ärligt.
Så, en gång en pluggis, alltid en pluggis. Jag gick ut ur gymnasiet med 20 MVG:n, 6 VG:n och 4 G:n och över det är jag JÄVLIGT stolt. Det är inte det absolut bästa betyg som någon klämt fram men det ligger oerhört mycket slit bakom det och det är ett helt okej avgångsbetyg. Och att tillägga så gick jag ut som bästa elev i samhällsvetenskap. Är på ett sätt så stolt över min skoltid.
Jävligt långt inlägg. Igen. Förlåt.
Kommentarer
Trackback
