thoughtsbyjo

I förgår kväll fick jag en liten ingivelse. Går ju på friskis och svettis och när man i slutet håller på och stretchar och sträcker ut sig så kom jag plötsligt på något. Detta är ju såklart självklart men, alla dessa människor på träningspasset är faktiskt mina medmänniskor. Öh...va? Ja men de är ju faktiskt det, de är människor med problem och stor tankeverksamhet precis som jag. De har sina grejer att vara oroliga över. En del kanske bär på en stor sorg, en del kanske har mycket jobbigt och tungt med sig i baggaget. Många är föräldrar, mest mammor. men även många unga tjejer. Idag var det bara en man, så kanske en pappa. Under dessa pass så träffas alla dessa människor (inklusive jag) och tränar...och glömmer sin privata situation lite grann. Vad fint. Jag är inte ensam. Jag kände en stor ödmjukhet inför denna tanke. Jag borde tänka så här lite oftare tycker jag. Alla personer som man möter, alla som man går i skolan med, alla jobbarkompisar, människor man inte känner, människor i andra länder.Ja alla är de medmänniskor. Världen skulle bli en bättre plats om alla tänkte så lite oftare. Tror jag.

Och nu till något helt annat. Logik. Ja, logiskt tänkande är en stor del av arbetslivet för Försvarmaktens anställda. Jag kan ju säga direkt att jag är inte den allra bäst logiskt tänkande människa världen, men jag vill ändå inte tro att jag är helt ute och cyklar när det kommer till logik. Jag tror nog att jag går mer på känsla, sunt förnuft och reflex när jag ställs inför olika situationer. Men men ibland måste man ju kunna se logiken i saker och ting för att klara olika uppgifter på bästa möjliga sätt. På Försvarsmaktens hemsida finns det några flashiga logiktester som man kan prova på, dessa är dock inte vetenskapligt baserade, men de kan ju vara roliga att testa ändå. Personligen så har jag ändå lite blandade känslor när jag gör sådana tester. Jag blir väldigt koncentrerad och tävlingsinriktad samtidigt som jag får...prestationsångest. Ja, ja jag vet det är fjantigt, men jag är är en sådan som får prestationsångest inför mycket. Jag vill så gärna göra bra ifrån mig! I alla fall, dessa tester är nog mest på lite kul för de är otroligt flashiga med coola ljudeffekter och en allvarlig kvinnlig röst som säger åt en vad man ska göra. Jag tänker inte gå in på vad jag fick för slags resultat , men okej jag kanske inte fick bland de allra bästa. Men i alla fall, prova på någon!

Jag har kommit på en sak till (med tanke på det första stycket). Det här kanske låte lite konstigt (eller logiskt, vad vet jag). Har kommit på att jag har känt så här under en ganska lång tid. Det finns alldeles för få grupper, samlingar som jag känner samhörighet med. Har under mitt liv (mest under tonåren, men även när jag var yngre) känt mig aningen utanför, som om jag hela tiden står en aningen utanför gruppen, massan. Mycket energi har gått åt till att passa in, få vara med, trycka undan känslor av att man är konstig och udda. Har känt mig otroligt ledsen över detta under åren men har till slut, inte förräns i år, förstått att jag duger som jag är. Känslor av ensamhet finns forfarande där, men jag kan hantera dem bättre, jag är liksom tryggare i mig själv. Jag känner som sagt lite samhörighet, men med en grupp som jag har kommit på att jag känner någonslags samhörighet med, det är gruppen invandrare.

Eh, okej? Jo det är så, jag kan inte påstå att jag känner speciellt många men jag känner ändå att jag på något sätt känner någon slags "connection" med denna samling. Jag har under hela mitt liv stått upp för integration och att Sverige ska ta emot så många människor som är möjligt och det har sina olika orsaker. Dels för att jag tycker att det är en mänsklig rättighet att få vara en del av vilket samhälle man vill oavsett religion, kultur, etnicitet och vad man har för orsak att vilja vara en del av ett annat land etc (flykting-, arbetskraftsinvanding etc.) Men sedan så tror jag även att det är för att jag känner en slags samhörighet med de människor som kommer hit. Många utav dem ställs utanför samhället, många av dem kan inte komma in i gemenskapen, de får inget jobb, de förstår inte kulturen, har svårt för språket etc. Jag kan på många sätt reflektera mig själv i detta. Jag säger inte att jag på något sätt vet hur det är att komma till ett helt nytt land och ställas inför en helt ny kultur. Men jag kan tänka mig in i ensamheten och utanförskapet. Jag har många gånger känt mig mycket ensam och utanför. På detta sätt förstår jag. Det är kanske logiskt.

Alltså, med tanke på hur den här bloggen ser ut fysiskt sett så skulle man kunna tro att jag är grön, vänstervriden miljöaktivist, medlem i Greenpeace. Men jag kan intyga att så är inte fallet. Jag hittade bara ingen annan av de förvalda teman som var hyfsat snygga, så det fick bli denna gröna, med skog däruppe och små jordglobar ovanför varje inlägg. Jag kanske kan få denna design att representera mig som en jordnära, skön tjej(grönt är väl skönt eller?) som tycker om världen . Men jag kan även tillägga att jag inte har en aning om hur man kan skaffar en egenskapad design (och så är jag för lat för att komma på hur). Så denna får duga, för tillfället i alla fall.

Tiden tickar på. Mönstringen närmar sig. Gud vad jag tjatar. Men jag tror att det blir så, när man inte har en daglig sysselsättning som upptar en stor del av sitt liv så snöar man lätt in på saker, saker blir större än vad de egentligen är liksom. Mönstringen skulle dock ha upptagit en stor del av min tankeverksamhet även om jag hade en daglig syssla, det tror jag att det ändå gör för de flesta som ska testas för något som de verkligen vill.

Fortsätter att fundera på varför jag egentligen vill utbildas i grönkläder. Enligt en av mina systrar och min mamma (från ett samtal ikväll) är det helt oförsteligt att man ens kan komma på tanken att göra något sådant. "När det finns så mycket annat man kan göra som att t.ex. resa än att gå omkring i skogen med fula kläder..." enligt min syrra. Okej, att resa och se världen i all dess ära vill jag väldigt, väldigt gärna göra(skulle göra vad som helst för att komma till det stora, åsiktsväckande landet, snett över Atlanten, USA. Uppleva kulturen där, skaffa mig en egen åsikt om detta så kallade drömmars land). Men det är något speciellt med grönkläderna också. Det är det. Det lockar kanske inte mer än att få resa till "the US" men lika mycket ialla fall. Eller ja, okej grönkläderna lockar kanske lite mer, det måste det ju göra(har ju ändå velat resa till landet i väst ända sedan jag var tio år gammal). Min mamma kläckte ur sig: "Ja, den ända anledningen till att jag skulle ha gjort det, skulle ha varit att det fanns några snygga killar där". Men mamma! Ja, jo det skulle väl inte vara helt fel om man fick ha ett par skönheter runt omkring sig men, riktigt så ytlig är jag inte. Det är långt ifrån därför jag söker.

Har ju skrivit tidigare om varför jag vill göra GMU,  kanske kommer in på samma spår men jag vill kanske nämna det igen. Jag vill utmanas. Jag vill se hur mycket fysisk och psykisk press jag klarar av. Man tror att man känner sig själv hyfsat bra men om man utmanar sig själv så vet man helt säkert vad man går för. Jag vill verkligen göra detta, och det,  under ordnade former. Och under ordnade former, det kan man inte påstå annat än att militären praktiserar sin verksamhet på. Hela jävla verksamheten rullar under noga planerade, ordnade former. Visst om jag vill utmana mig på både ett mentalt och fysiskt sett så skulle jag ju kunna delta i expeditioner till Nordpolen, klättra uppför berg, segla runt Nordamerikas kust etc. Men det är inte riktigt det jag är ute efter ändå och dessa strapatssysselsättningar känns inte lika...säkra. Okej, att handskas med AK:4:or och andra skarpa ammunitionsvapen kanske inte är det absolut säkraste man kan göra. Men säkerheten är ju så klart jätteviktig inom militären. Men visst, det värsta kan ju ändå hända. Men, det är risker man får ta. Och vapen är ju inte allt inom den militära verksamheten, okej det innehar en stor roll men är långt ifrån den enda. Jag tycker bara att, att verka inom militären verkar vara ett ypperligt sätt att utmana sig själv. Under ett mer ordnat sätt.

Sedan ligger det något i min natur som gör att jag vill göra GMU. Jag har nämnt detta tidigare. Jag är liten till storleken, vill hävda mig. Jag är dessutom tjej, vill utmana genom att göra något som kanske inte kan definieras som något otroligt tjejigt och femninimt. Även att tillägga är jag väldigt egen, har alltid velat gå min egen väg(inte med flit), är jävligt envis . Nu kanske det låter som att jag tycker att jag är speciell. Nej, det tycker jag ändå inte. Eller ja lite speciell är jag väl, (det är väl alla) eller ja jo jag är nog ganska speciell. Jag är ett riktigt litet nördigt wierdo skulle jag vilja påstå. Men det kan jag väl få vara? I alla fall så tror jag att detta är lite också därför jag vill göra GMU. Jag vill inte göra det allra vanligaste man kan få för sig att göra. Och jag vill vara en del av en verksamhet som utför krävande och utmanande uppgifter. Sedan, som nämnt tidigare, anser jag att det behövs mycket folk till försvarmakten. Ett stakt försvar är viktigt för landet, både nationellt och internationellt sett. Sedan kommer ju även det så kända kamratskapet som uppstår under dessa tighta förhållanden som man uttsätts för. Ensamtid finns det nog inte mycket av, då man lever tätt inpå varandra.

När jag tänker vidare så kanske militären inte alls är något för mig. Jag kanske är helt fel ute. Men om jag får chansen att göra den där jäkla militära grundutbildningen skulle jag vara jäkligt tacksam, för då får jag ju i alla fall upptäcka detta och gå vidare.

Fysisk träning. Ja, att träna är ju viktigt oavsett om man vill bli militär eller inte, men det blir förstås enklare för mig nu när jag har det målet. Jag kan lite stolt säga att jag faktiskt tränat ganska regelbundet nu under... ja, under kanske en två tre års tid. Ja jag har väl kanske tränat längre än det men inte riktigt lika regelbundet.

Träning för mig har blivit en viktig del av mitt liv, av min personlighet. När man börjar att träna och inte riktigt har gjort det innan så känns det bara oerhört jobbigt och motivationen är låg, men efter ett tag så börjar någonting speciellt att hända och det gäller att hålla ut till det där speciella händer. Det som sker är att man börjar att njuta av att bli rejält svettig och att andas så mycket så att det känns som om luften omkring en inte riktigt räcker till. Det är en underbar känsla, kanske inte riktigt när man är mitt uppe i det, men efteråt. Den känslan är ovärderlig.

Så vad tränar hon då? Jag älskar att gå ut och springa även om det under de senaste två veckorna kanske inte har blivit lika ofta. Det bästa med löpningen är att jag ser resultat, formkurvan pekar uppåt. När jag började någongång i 8:an 9:an att börja ta små löpsteg på min fritid så kom jag inte många hundra meter innan jag började bli trött. Men nu kan jag ånga på uppåt en mil. Det känns oerhört bra. Ja, det går inte så jäkla fort vill jag  påstå men för mig, att orka en hel mil är viktigt för min identitet på något sätt. Det kanske låter lite konstigt men det kan ju bero på att jag är väldigt liten. Så jag måste på något sätt kunna kompensera det med att orka, att vara stark i kroppen, även fast den inte är så stor.

Sedan har vi friskis och svettis. Jag har en slags hat-kärlek till detta oerhört feminima träningssätt. Ja, det är ju inte många män som går på det, inte där jag bor i alla fall. Kanske när man kommer in till storstäderna att det finns lite fler olika pass så finns det fler killar. I vilket fall, det är väldigt kvinnligt, lite för mycket för min del. Jag skulle trivas bättre om det var fler killar som gick där. Men hur ska det gå till? Rörelserna på dessa pass är inte manliga, de är inte ens neutrala, de är väldigt tjejiga. Detta är lite synd tycker jag då själva konceptet är väldigt bra. Man går till gympahallen, visar medlemskort, ställer sig på golvet och följer en ledare. Jag vet inte varför jag inte diggar att det är så mycket kvinnor där. Kanske kan det vara att jag är uppvuxen i ett hus med mest tjejer. 3 storasystrar liksom, pappa den enda mannen. Till och med hundarna som vi ägt har bara varit tikar. Jag kanske behöver mer omväxling på fritiden. En annan anledning kan vara att jag tycker om mångfald och jämställdhet. Det ska vara mer blandat för att jag ska trivas. Okej vissa tillfällen kanske jag trivs bättre med bara tjejer. Kan titta tillbaka på min skoltid och minnas vissa idrottslektioner när det skulle spelas fotboll eller liknande. Killarna passade nästan bara till varandra och flängde på som om det gällde livet, då kanske...kanske. Men vid de flesta tillfällen vill jag ha både män och kvinnor omkring mig. Jag hatar extremt tjejiga tjejgäng. Det är det värsta jag vet. Skitsnackande tjejgäng, ännu värre. Urgh, ryser av bara tanken. Sedan tycker jag inte om att sättas i ett fack, typ: "här går bara tjejer". Detta är en av de anledningar till att jag söker till militären för där kan jag vara säker på att det kommer vara många män (kanske lite för många, men det är i alla fall bättre).

Oj! Känner att jag blev lite out of focus där men i alla fall så går jag på F&S. Fortsättningsvis så...gymmet. På gymmet har jag vistas under, ganska regelbundet, drygt ett år, med liite uppehåll men inte mycket. Har ju skrivit i tidigare inlägg om normerna inne i gymlokalen. Jag kanske överdriver något men det finns speciella roller för enskilda människor även där. Min roll? Jo, jag är den där lilla bruden som gärna vill visa att hon också kan lyfta tunga metallföremål ett ex antal gånger upp i luften. Nu kör jag även mycket motionscykel (då en del av testerna under mönstring är just det). Tunga lyft kör jag i form av marklyft (kommer även under mönstring). Har även börjat med dipps på ligg-och sittbrädan (eller vad fan säger man?). I övrigt så kör jag hantlar(upp till 9-10 kilo), sit-ups på gymboll och armhävningar. Anledningen till att jag vill pumpa har samma mönster som den till att jag vill ha bra kondition. Jag är liten, vill vara stark. Jag måste hävda mig på något sätt.

Har under åren även provat på innebandy, fotboll och box (boxercise). Innenbandyn och fotboll ganska sent så mina lagkamrater var ju ganska så mycket bättre än vad jag var så det blev alltför påfrestande (prestationsångest?).( Men fasen vad kul innebandy kan vara!) Boxen dock var ganska kul så det vill jag gärna prova igen, men vart fasen tog den vägen, den försvann liksom från orten. Har även dansat (på väldigt låg nivå) under en 5 år.

Ja som någon kanske ser är fysisk träning en stor del av mitt liv. Vill dock inte se mig som en sån där hurtig träningstanta som tränar 20 pass i veckan och håller på och räknar en morots kalorier. Det är inte jag. Lika mycket som jag gillar att träna, gillar jag att ta det lugnt och gotta mig. Jag tror att jag ibland äter nästan för mycket för någon i min storlek.

Militärsnack var det ju! Ja, men fysisk träning är en del av militären i allra hösta grad. Och för någon som funderar att göra militärtjänst så är det otroligt viktigt. So there you go. Är nästan lite nojig över träningen inför mönstringen. Men försöker att intala mig själv att träning inte är allt som de går utefter, det gäller att ha det hyfsat städat uppe i skallen också. Men jag vill förstås visa militärnissarna att jag, den lilla bruden, kan minnsann hon också!

Ja, nu var det några dagar sedan man skrev. Vet inte varför, har tänkt att jag ska gå in och skriva men det har bara inte blivit så. Skulle gärna vilja skylla på att jag är alltför upptagen och att det tar alltför lång tid att pränta ner något men sorglig nog är detta inte fallet (inte riktigt i alla fall). Å andra sidan, om man nu har väldigt mycket att göra så skulle man ändå kunna hinna skriva något. Som man säger, det handlar om prioriteringar. Så, jag ber om ursäkt någon.

Två veckor. Ja, två veckor är det kvar till dagen D. Dagen som jag ska mönstra(ja, ja det heter antagningspröva nu för tiden om man nu ska vara så petigt politiskt korrekt). Dagen som kanske kan förändra mitt liv. Fasen vad dramatisk jag låter men det känns faktiskt så lite grand. Lite. Det skulle betyda oerhört mycket om jag kom in, det skulle det. Men nu är fallet så, att det är jag och 3099 andra som också ska eller har mönstrat inför GMU 1, 2012, så konkurrensen är ju inte precis jättelåg om man så säger. Så vi får väl se, jag får ta det med en nypa salt, göra mitt bästa och om jag nu inte blir antagen så har jag ju i alla fall fått testas och visat vem jag är. Ha, vilket jävla skitsnack, jag känner mig alltför väl för att inte, inte erkänna att tidigare mening inte är speciellt sann. Jag kommer nog bli rätt besviken om jag inte kommer in. Jag vill ju så gärna! Men men, jag vet i alla fall att jag kommer göra mitt bästa, så vad mer kan jag göra för att få de där jäkla militärklunsarna att fatta att JAG HAR DET SOM KRÄVS. Tror jag. Nypa salt, nypa salt, nypa salt.

Två veckor kvar. De här två kommande veckors inlägg hade jag tänkt ska komma att handla mer om mina tankar kring militären och min mönstring. (Okej, kanske inte alla inlägg men många). Tänkte att jag ska ta tillfället i akt och skriva så mycket som möjligt om det. Jag menar, vem vet, om jag inte kommer in kanske jag inte ens vill nämna orden militär eller försvarsmakt någonsin igen. Så, så får det bli.

Ja, ett litet random inlägg på engelska i förrgår då. Har fasen inte skrivit något på engelska sedan den 15 juni. Fan vad denna kommer ihåg då kanske någon tänker, men anledningen till detta minne är att jag skrev det absolut drygaste prov jag någonsin skrivit vid denna tid. Nämligen slutprovet i Cambridge- engelska. För de som inte vet kan jag berätta att Cambridge engelska är en lite mer avancerad form av en engelska kurs. Läser man den och blir godkänd på sluttestet har man rätt att studera på utländska universitet. För de som undrar så blev jag faktiskt godkänd (ja, ja jag fick bara ett C, vilket är det lägsta godkänd betyget, men det var nog det svåraste och drygaste provet jag någonsin gjort. Eller nej, det var högskoleprovet då, men i alla fall). Hursomhelst, en sådan text som jag skrev i föregående inlägg skulle inte ha under några omständigheter uppskattats på Cambridge-kursen, då formellt och neutralt är det man måste tänka på när man skriver. Vid närmare eftertanke så passade cambridgekursen nog mig överhuvudtaget inte då jag tycker om att uttrycka mig direkt från hjärtat.

När jag ändå är inne på det, engelska, vilket är ett skolämne så skulle jag vilja berätta lite närmare om mina nördiga skolår.

Jag har varit en riktig pluggis sedan jag var omkring 9-10 år. Mina föräldrar slutade att tjata på mig om läxor ganska tidigt så jag antar att de var nöjda med mig på den punkten. Men med ansvaret för mina läxor och så småningom större prov så kom såklart den där äckliga skolångesten, som jag är lättad över att jag slipper nu. Okej skolångesten kanske så småningom inte bara hade med läxor och prov att göra, utan med andra dryga saker men det tänker jag inte gå in på just nu.

I alla fall, jag kan minnas en gång då jag kanske var en 10-11 år gammal när vi hade ett litet ynkligt muntligt läxförhör då vi skulle läsa en sida i historieboken. Det handlade om kungar, Karl IX bl.a. (har bra minne). Jag hade dock helt glömt bort detta och på lunchrasten innan fick jag reda på det. Hela min värld rasade samman (okej inte riktigt men alltså, nästan) jag började grina och kastade mig iväg efter historieboken och började att läsa in det som vi fått i läxa. En klasskamrat sa: "Att glömma läxan är ingenting att gråta över". För mig var det det. När väl det lilla obetydliga förhöret ägde rum så räckte jag upp handen hela tiden och svarade duktigt. Vilket oroligt barn du var kanske någon tänker, men jag tänker mer att jag bara mer disciplinerad.

Även då min skolpluggar-anda och min disciplin väcktes väldigt tidigt så har det aldrig betytt att jag har haft det superlätt i skolan, det har jag inte, på flera olika sätt. Men nu tänkte jag bara ta upp det som har med pluggandet att göra, det andra får vänta lite. Jag har aldrig gillat matematik. I lågstadiet och mellanstadiet hade jag ett helvete med detta ämne. Jag fick sitta på helgerna och jobba med det under sommarlovet (hur kul är det för en liten tjej?). I alla fall, matte var verkligen det tråkigaste jag visste, det var outhärdligt i flera år, fram till dess jag började högstadiet då jag började acceptera ämnet litegrann. Jag hade först en lärare som var helt okej, hon var bra, men efter mindre än ett år så blev hon mamma, så då fick en annan lärare ta över. Den lärare som tog över är kanske den bästa lärare jag har haft under hela min skoltid. Och med det sagt att jag hade honom i matematik säger ganska mycket. Jag fick VG i nian, VG i både A-och B-kursen och G i C-kursen. För det har jag i mångt och mycket J L att tacka för som kom att lätta upp mitt sinne inför ämnet matematik.

Då jag kämpade som hårdast med matten har jag aldrig fått något annat gratis heller. Jag har alltid lagt ner hela mig själv i skolarbetet, har alltid varit ambitiös när det kommer till det mesta (förutom i ämnena slöjd och estet. Usch och spy är allt jag har att säga om dem). Har alltid siktat det högsta som går, även fast jag absolut inte alltid har träffat.

Nej matte har aldrig varit min grej, det har däremot de samhällsvetenskapliga ämnena varit. Jag vill se mig själv som en äkta humanist, jag tror att jag är det. Samhällets uppbyggnad och alla människor som lever i det har alltid intresserat mig. Jag är intresserad av människor av andra kulturer, religioner och etniciteter. Jag vill verkligen ha ett jobb i framtiden som bygger på samhällsvetenskapliga grunder. Fan vad jag älskar det. I slutet av min gymnasietid kom jag till och med att se de samhällsvetenskapliga ämnena som mina "bebisämnen", mina älskade samhällsämnen. Vilket oerhört nördigt uttlåtande, ja det kan jag hålla med om men så är det. Kan tillägga att jag hade underbara samhällslärare också.

Jag och lärare har alltid varit en bra kombination (med några undantag). Jag hade en förmåga att komma bra överrens med dem. Detta hade väl sina olika orsaker. Kanske var det för att jag alltid har haft respekt för dem, för deras yrkesroll och för den kunskap som de besitter. Jag har alltid haft den inställningen att jag ska lära mig saker och för att göra det så gäller det att ha en bra kommunikation i klassrummet. Jag har aldrig varit någon fjäskare, har aldrig varit ute efter något. Det är inte min grej. Den entusiasm och det intresse jag visat har alltid varit ärligt.

Så, en gång en pluggis, alltid en pluggis. Jag gick ut ur gymnasiet med 20 MVG:n, 6 VG:n och 4 G:n  och över det är jag JÄVLIGT stolt. Det är inte det absolut bästa betyg som någon klämt fram men det ligger oerhört mycket slit bakom det och det är ett helt okej avgångsbetyg. Och att tillägga så gick jag ut som bästa elev i samhällsvetenskap. Är på ett sätt så stolt över min skoltid.

Jävligt långt inlägg. Igen. Förlåt.

Sometimes it feels like there is a hidden force somewhere. You can't exactly explain what it is, but you just know that it is something, something bigger than yourself and all the other people around you. You can't control it, neither stop it. All you know is that this force somehow has had an inpact on you all your life. It has always been there, pushing you in the directions of life, the directions that have to be taken.

Everything feels so slow. It feels like the whole world is running by, with the speed of lightning and I am stuck in a small bubble not able to move or express myself. I'm just stuck in this bubble, watching, as the world runs by so fast and I can't do anything about it. I see a pattern, a pattern that has constantly been in my lfe  It's the force. It is the force that's decides how it's going to be, to be for me.

Someday, I don't know when, I'm going to set free. I am going to take a big knife and cut a huge hole in the bubble and be one with lightning. Someday it's going to be my turn, my turn to take control and express myself, just the way I want to. The force, bigger than me and all the other people, is going to make that happen. I just know it.

De tidigare inläggen jag printat ner känns ja... lite oseriösa och alldeles för långa. Det känns som om jag vill skriva om så mycket annat. Om så mycket seriösare saker. Men åh andra sidan vad räknas som seriöst egentligen? Skriverier om alla världsproblem som finns eller om sakfrågor inom politik? Definitionen av ett seriöst inlägg kan ju vara flera. Men det är bara så att jag så hemskt gärna vill bli tagen på allvar om någon mot förmodan skulle läsa. Så, jag får väl göra så gott jag kan...eller något. Detta inlägg kanske inte heller är så allvarligt, eller så är det det.

Vill komma med ytterligare ett tips, denna gång om en tv-serie, eller en sitcom egentligen (eller ja, tips och tips, jag tror att väldigt många har hört talas om den). Den som inte har hört talas om denna serie har antagligen aldrig kollat på Kanal 5 överhuvudtaget. Serien heter: Fresh Prince of Bel-Air. Den spelades in och visades mellan åren 90-96. Den handlar om ghettokillen Will Smith som hamnar i trubbel hemma i hoodsen i West Philadelphia och skickas av sin oroliga mamma till de rilka släktingarna i Los Angeles.  Jag fullkomligt älskar den och har de fyra första säsongerna på DVD (det finns sex). Jag kollade på den jättemycket när jag var mindre då Kanal 5 visade den om och om igen. Den gick ungefär så ofta så som "Vänner" gör nu. I alla fall, jag inte beskriva med ord hur mycket jag diggar Will Smith som i princip spelar sig själv i serien, han var lika suverän då som nu. Han spelar så otroligt bra. Sedan har vi Alfonso Ribeiro som spelar den preppiga kusinen "Carlton", han är lika suverän han. I alla fall serien kom att bli lite utav en succé och var startskottet för Will Smiths skådespelarkarriär. Se denna serie, den är fruktansvärt rolig!(Den finns att köpa på cdon.se)

Så, mer blir det inte. Lite oseriöst så där. Ha.

Ja, den lilla rösten snurrar alltför mycket i mitt lilla (stora?) huvud vid denna tiden på dygnet. Kan vara hur trött och sliten som helst, den lilla rösten kan få hålla på ganska länge innan jag hamnar under mitt mjuka täcke allt som oftast. Men jag ska försöka att lyda den ikväll.

Men först så tänkte jag berätta om en betraktelse som jag har gjort under min tid som gymtränande muskelknutte(ha ha, lite skämt men lite muskler har jag faktiskt). Gymmet, en plats för de biffiga testosteronpumpade stora grabbarna, men även en plats för en liten (men också stark, så det så) tjej som jag (och andra förstås). Inne på gymmet finns det olika moraler och klickar, precis som på många andra platser.

Gymmet som jag går på är uppdelat i lite olika sektioner. Det finns den tuffaste hörnan, de seriösa muskelbyggarnas hörna, där alla de fria vikterna finns. Där står oftsat biffarna eller sportkillarna och pumpar. Det gäller att stå på sig om man också vill gå dit och lyfta skrot vill jag lova. Oftast är det så här att biffarna och sportarna ockuperar hela denna plats och när de väl gjort det så är det som om det finns en viss linje mellan denna hörna och resten av gymlokalen, det är som om de befinner sig inom en viss zon där det är ytterst känsligt för någon inkräktare att försöka ta sig igenom. Där står de och pumpar och emellanåt snackar de så klart med varandra (mest snack enligt mig, om jag inte har varit riktigt oobservant) I alla fall, i början av min gymvistelse så vågade jag ju överhuvudtaget inte ens kolla åt denna hörna, det var allt för skrämmande. Men, nu har detta förändrats (eller nu och nu, har väl varit så ett tag men). Det gäller att vara tuff när man ska tränga sig in i detta ockuperade område. Man måste gå in med pondus och kräva sin plats och sin respekt. Jag vill ju också ha lite muskler så då så måste man vara modig. Det som man gör är att man börjar försiktigt med att ta en lättare hantel och ställa sig liiite i utkanten av områden och sedan tar man bara mer och mer plats, om man är riktigt skicklig så försvinner dessa grabbar ganska snabbt och lilla jag kan enkelt börja och lyfta de tuffare skivstångarna.

En annan sektion är kondistionsrummet. Här finns ju alla cyklar cross-trainers, löparband etc. Här, är det mer en neutralare stämning. Konstigt nog är detta en plats dit biffarna inte oftast befinner sig.

Det finns även styrkemaskinsdelen, den är lite neutralare än fria viktsektionen men här finns det ju såklart också biffar, men är mer accepterad för allmännheten.

Sedan har man stretch-gymbolls zonen. Hit skulle aldrig en biff eller sportis befinna sig.

Det finns oskrivna regler på gymmet. Man hälsar inte på varandra. Man får knappt kolla på om en annan gör någon övning. När man måste vila så sitter/står man på den plats man utförde övningen och försöker att se cool ut samtidigt som svetten helst ska synas.

Så, nu är jag klar med min observation av gymmet.

Så, är klar med att beskriva min betraktelse av gymmet. Den skulle kunna vara mer invecklad med att beskriva de olika typerna (stereotyperna) som är medlemmar där men det orkar jag inte och min lilla röst i huvudet maler. Får ta det en annan gång.

(Jag dömmer ingen som går på gymmet överhuvudtaget, det är bra att människor går dit för att hålla sig friska och känna sig snygga oavsett vad de är för typer)

För någon gångs jävla skull så snurrar tankarna inte fullt så mycket i dag. Inget insnöande på något jag för stunden tänker på. Det är ju positivt och ett tecken på att man i alla fall inte har något ohälsosamt fel, vilket man i i mitt fall ibland kan tro.

Tänkte i alla fall att jag skulle bjuda på något i skriftväg, ikväll i form av ett bloggtips(inte för att någon kanske läser detta men måste i alla fall tipsa om denna blogg så jag har det gjort).

Jag läser egentligen inga bloggar, inte frivilligt ialla fall. Det är något slags när-man-inte-har-något-annat-för-sig-så-läser-man-bloggar-man-egentligen-vill-spy-litegrann-på-syndrom. Tänker inte nämna några sådana bloggar för jag skäms lite över det. Men i alla fall, jag har under den senaste tiden (en till två veckor) börjat att läsa en blogg på Försvarsmaktens nya bloggportal. Fakta om denna bloggportal: detta är då en bloggportal där anställda på Försvarsmakten får skriva om sin verklighet inom det militära livet i både stort och smått. Representanter för alla vapengrenarna finns (armén, marinen etc). Det finns även en debattblogg där vilka som helst får slänga in inlägg, hur som helst. Sedan så finns det privatpersoner som skriver, sådana som inte skriver som representanter för försvarsmakten utan som endast skriver utifrån sig själva. En sådan blogg som jag blint (ja, det är ingen överdrift) följer är en blogg som heter "I skuggan av Hindu Kush".

Det här är utan tvekan något utav det bästa jag upplevt i skriftväg (jag vet, jag låter lite fanatisk, men har lätt att bli sådan). Mannen bakom bloggen är en utav de svenskar som ska ut på missionsuppdrag till Afghanistan. Jag har själv haft kontakt med honom via e-post då jag skrev en mängd frågor om det militära livet (ja, jag vill ju veta hur det är!). Fick världens bästa svar också! Hursomhelst Den här mannen skriver med hela sitt hjärta och hela sin själ, han lämnar inget osagt. Hela textmassan träffar en rakt in i hjärtat, ungefär som en riktigt bra bok kan göra. Man behöver inte ens vara speciellt intresserad av militären, Försvarsmakten överhuvudtaget för att man ska bli berörd när man läser. Människan skriver med en sådan känsla och humor och själva kvalitéen på texten är oklanderlig. Så den som läser detta, gå in på "forsvarsmakten.blogg.se" och klicka in på "våra bloggar", scrolla ner till "I skuggan av Hindu Kush" och läs den för i helvete, läs! (Sedan om man är allmänt militärt intresserad är det en bra sida i övrigt).

(Jävlar vilken oerhört ful rubrik)

Ja, vad kommer det ut för tankar ikväll då? Varför skriver jag alltid på kvällen förresten, skulle ju faktiskt kunna klämma in ett inlägg dagtid också, då jag sorgligt nog har tid med det (är arbetslös i väntan på bättre tider och bättre tider ska det fanimej bli). Men nu är det så att jag vill tro att jag känner mig ganska bra och det jag kan säga är att jag är en sådan där utpräglad kvällsmänniska. På kvällen kommer mina absolut djupaste känslor och tankar fram och framförallt rastlösheten. Är så rastlös att jag aldrig skulle kunna spendera en helkväll framför TV:n. Det jag gör om jag kollar på TV en kväll, är att springa runt i huset under pauserna (eller mitt under programmet om rastlösheten tar överhanden just då) och dola med allt mellan himmel och jord. Är så förbannat jävla rastlös. Har extremt svårt för att gå att lägga mig. Tankarna snurrar i huvudet och hela kroppen brinner. Så... för att göra en mening (många meningar) kort (korta) så kommer kreativiteten fram som starkast kvällstid.

Så, det känns som jag bara har kastat mig in i detta, bloggskrivandet utan någon som helst organisation eller struktur. Jag bara vräker ut mig det jag har lust till. Och jag kan meddela att det kommer nog i mångt och mycket att fortsätta i den banan. Har nog inget direkt "tema" på det jag skriver. Är ju som sagt i båda föregående inlägg en filosofisk människa (ack detta tänkande hela.jävla.tiden.), så skrivandet kommer fortsättningsvis att handla om ja... precis vad som helst. Men om det finns någon som läser detta så kan jag ju meddela att man kommer i alla fall, utan någon struktur eller något tema, att få en bild av vem jag är.

Då denna blogg är så ostrukturerad och oordningsam så skulle jag ändå vilja gottgöra detta lite med att göra en ytlig slags definition av mig själv, vilka intressen jag har, vad jag gillar och inte gillar, min smak inom olika ämnen osv (skulle ha gjort detta i det första inlägget om jag vore kronologisk men som sagt, ostrukturerad var det ja). Ni/du (ingen?) vet sådana där matchmaking - sidor där man först ska uppge sina intressen och egenskaper, så att man kan matchas med en rätt partner (inte för att jag för allt i världen har varit inne på någon sådan sida, inte för att jag är dömande eller så men det är så långt ifrån mig man kan komma, är alldeles för konservativ för sådana nymodigheter (eller för omogen)). Men på ett sådant sätt ialla fall, så att man kanske kan få en aning vad mitt grundtycke (eller vad fan man nu säger) är om några allmänna saker. So, let´s roll(älskar dessa flashiga engelska slutklämmar).

Musiksmak:

Ja, jag läste någonstans att den som är en så kallad "allätare" gällande musik har egentligen ingen musiksmak alls. Jävligt synd för mig då, då jag lyssnar på väldigt många olika stilar och artister. Det skulle vara enklare att skriva det jag inte lyssnar på, så det tänker jag nu göra:

Dansband. Förklaring: Dansband tillhör musikhistoriens största, mest äckligaste, sliskigaste och sopigaste skräphög. För mig behövs det ingen vidare förklaring till att jag inte lyssnar på detta oljud.

Lars Winnerbäck. Förklaring: Ryser när jag bara hör namnet. Killen tar sig själv på för stort allvar, gillar ej den släpiga rösten och de alltför pretantiösa texterna (inte för jag har lyssnat som en galning på texterna men har fått för mig detta).

Kent. Förklaring: Nog för att någon (knappt några) låt kan vara rätt okej, så tycker jag att deras musik överlag är alltför gnällig, släpig och deprimerande. Ja ja, någon uttalade sig någon gång om att "folk fattar inte Kent. Fattar ni inte att de driver med Sverige och med moralen i detta land?" För mig får de hålla på och driva hur de vill, är ändå inte speciellt förtjust i deras musik.

Country. Förklaring: Skulle vilja ändra Country till "ren Country", finns en del halvcountry-låtar som kan vara rätt okej. Men när jag hör "ren Country" så kan jag inte låta bli att att tänka amerikanska (såklart) högerkristna vita män i cowboyhatt och boots från den djupaste södern med den djupaste gnälligaste accenten.

Death metal(eller hårdare metal)- Alldeles för metallisk. Jävligt mycket monsteraktigt vrålande. Ingen som helst melodi. Kan nog egentligen inte kallas för musik egentligen.

Ja nu är jag klar med mina sågningar. Känner mig en aning negativ och sluten. Men jag kan berätta att jag är en oerhörd öppen person. Dessa radikala ord ovan ska ej misstas för att den som skrev dem är en radikal människa. Jag är ungefär helt tvärtom. Jag utgår bara från mig själv, vad jag egentligen tycker. Jag ogillar inte personer som lyssnar på ovanstående exempel på musik/artister. Jag är glad att folk lyssnar på olika sorters musik, skulle vara jävligt tråkigt annars.

Ja man kanske inte får fram så mycket av vad min musikstil egentligen är men kan avslöja att min största idol(vad töntigt) är Michael Jackson. Sedan diggar jag Bruce Springsteen. Detta räcker ändå inte (absolut inte för att definiera min musiksmak. Kommer nog in på ämnet musik i ett helt annat inlägg

Klädstil

Jag har en klädstil, det har jag. Dock har min stil inte något som helst med något som kan kallas "mode" att göra. Mode och jag är ungefär som att sätta upp Muammar Khadaffi som ett praktexempel på en demokratiskt ledare, med andra ord, de båda faktorerna går absolut inte ihop. Jag har på mig det jag tycker är snyggt och bekvämt. Ja, det måste vara bekvämt och om jag vid något tillfälle haft på mig något som inte är bekvämt (eller som jag känner mig obekväm i) har jag sällan på mig det igen. Jag älskar sneakers och platta skor. Har försökt mig på högklackat någon gång, men det känns helt enkelt...fel och så är det verkligen inte bekvämt heller för den delen. Jag tycker om tighta jeans men även slappa militärgröna baggybyxor.Sedan gillar jag funktionella sportjackor och även sporttröjor...och tshirts. Min stil är ungefär: rock-bohem-sport-street- aktig. Vad fan har jag för konstig klädstil egentligen?

Intressen

Träna(springa, gymträna, gå på friskis och svettis). Skulle vara kul att gå på en riktig sport. Dock så började det inte intressera mig förrän jag typ var 14-16 år. Det finns inga nybörjarlag/träningar för sådana "gamlingar".
Läsa historietidningar(Ja jag vet att jag är nördig men ämnet historia är så förbannat roligt och jag blev verkligen en utpräglad nördig samhällselev under gymnasietiden)
Umgås med min familj(Min knäppa men intelligenta familj bestående av mamma, pappa, tre storasystrar och två taxar - Jag älskar er så mycket).
Samhället(Är samhällsintresserad i stort och i smått, intresserad av världen och dess uppbyggnad och människorna som lever här)

Favoritfärg/Favoriträtt

Alltså, vem är såpass enkelspårig att man bara kan ha en favorit? Jag tycker om färg efter humör, dock inte skräniga och skrikiga färger. MAT. Fan vad jag älskar mat. Jag äter typ allt (okej inte allt men mycket). Jag kan ju säga att om inte jag tränade såpass mycket som jag faktiskt gör skulle jag nog väga några (för många) kilon för mycket. Så mycket älskar jag alla möjliga olika sorters maträtter.

Okej nu är jag klar med min lilla ytliga definition av mig själv. Det finns flera spår att gå in på men jag orkar inte och detta inlägg är också jävligt långt.

Jag vet att jag skriver alldeles för långt. Vem fan orkar läsa allt liksom, men ska försöka bättra mig. Det är nog nu i början som det är så här, ska försöka korta ner mig lite. Försöka. Nu i början känns det som jag vill få fram vem jag egentligen är och jag är full av all möjlig skit så det tar tid att få fram allt. Vill typ presentera mig själv. Har så mycket att skriva. Så som förstått, jag skriver det jag har lust med utan struktur.

Ja, ikväll skriver jag igen. Har förberett mig väl, eller ja, jag är bra mentalt förberedd att bara skriva. Konstig den där meningen lät men det är bara att detta är så nytt för mig så jag vet inte riktigt hur jag ska börja med att skriva ett så kallat inlägg. Vill typ inte börja med något som typ "Cha cha bloggen" eller "hej bloggen" eller något annat(löjligt). Vem fan hälsar jag på egentligen? Så jag väljer att börja på mitt sätt, vilket är att i princip bara börja trycka på tangenterna och se vart det leder, utan några obekväma hälsningsfraser ut i tomma intet. So, here we go.

Skrev ju i föregående inlägg att jag ville skriva om drömmar och visioner. Så vad fan har jag för storhetsdrömmar då, kan ju någon undra. Jo jag tänker här skriva om en speciell dröm som jag har, en ganska aktuell dröm som skulle kunna bli verklighet. En av mina högsta drömmar är nämligen att få göra GMU. Vad är nu det kan ju någon undra. GMU - Grundläggande Militär Utbildning. GMU är Sveriges så kallade "basic training" för att flasha till det lite på engelska, det är inkörsporten till att kunna jobba inom Försvarsmakten. GMU är en tre månaders utbildning som man gör för att sedan kunna antingen fortsätta efter denna utbildning att bli anställd som soldat/sjöman eller gå vidare och utbilda sig till officer/specialistofficer. Mycket rolig faktadel där, men nu är det så att GMU är ju det nya nu när värnplikten i Sverige avskaffades i juli förra året. Så alla som inte är jävligt pålästa kanske inte riktigt har fått koll än.

Hur kommer det att jag skulle kunna tänka mig ett sådant yrke då, ett yrke som militär? Det funderar jag på själv ibland. En person i min närhet sa en gång "hur fan kan man ens tänka på att göra något så förfärligt". Ska försöka förklara.  Började att fundera på hur det skulle vara att göra militärtjänst i slutet av högstadiet/början av gymnasiet. Dels pga att syrran fick några broschyrer hemskickade (som hon inte kastade ett öga på) och dels för att jag började att fråga ut pappa om hans värnplikt och försökte pumpa honom på lumparhistorier. Jag blev till och med såpass intresserad av försvaret så att min far tipsade mig om att det fanns militära ungdomskurser för mig att kunna delta i (kurser anordnade av Försvarsmakten. Så jag kom sommaren 2009 att faktiskt delta i en sådan kurs(när jag var 16, skulle fylla 17). Ska inte gå in på detaljer om kursen men det jag kan säga är att den gjorde ett stort intryck på mig.

I våras sökte jag in till GMU 3 som började i augusti i år men kom inte ens till mönstringen. (Försvaret har för dåliga resurser (läs, för dålig ekonomi) att ta in alla som söker för mönstring). Gav dock inte upp och sökte in till GMU 1 i augusti, till utbildningen som börjar i januari nästa år och fick, för några veckor sedan reda på att jag ska få mönstra den 17 november (!).

Hursomhelst, min nuvarande anledning,eller ja, jag har mer än en, så, mina nuvarande anledningar till att söka in till försvaret är många. Jag vill först och främst påpeka att jag anser att ett starkt försvar är bra för Sverige, jag anser att den militära organisationen är viktig. Att få ta del av en sådan viktig organisation skulle jag tycka om. Vill gärna vara en del av något sådant, tycker om att känna mig behövd (vem gör inte det?). Sedan tycker jag att försvaret är en chans för unga människor att ta del av något som just är viktigt, utan att egentligen behöva ha någon lång meritlista att visa upp. Det räcker med att ha godkänt i a-kurserna i engelska, svenska, samhällskunskap, historia och matematik från gymnasiet för att kunna söka. Sedan behövs väl också en hyfsat vältränad och frisk kropp och ett klart psyke också.

Sedan har jag ännu mer personliga anledningar till att söka. Under ungdomskursen som jag deltog i fick jag känna på en del av moralen inom försvaret, deras så kallade värdegrund. Den går b.la. ut på att alla behandlas lika oberoende på religion, kön, läggning, bakgrund etc. Kanske låter lite naivt och vackert, sådant som måste stå på pappret men att verkligheten kanske inte alltid ser så fin ut. Jag menar, skulle kunna tänka mig att vara öppet homosexuell inom försvarsmakten inte skulle vara så helt okej för alla kollegor, men jag gillar grundtanken med denna värdegrund. Värdegrunden går även ut på att ingen  hamnar utanför eller fryses ut ur gruppen. Själva organisatinen funkar så, är inte alla delaktiga eller mår dåligt så fungerar inte resten av gruppen heller. Man är aldrig starkare än den svagaste länken, så att säga. Kommer ihåg ett specifikt tillfälle då jag fick lära mig detta. Ett befäl, sa åt mig och de andra kursdeltagarna att ställa sig i en ring och ta varandra i hand och sluta ögonen. "tänk på kompisarna som ni håller i handen" sa han, "tänk på dem som individer av kött och blod precis som er själva. Sedan så tänker ni er att denna ringen är precis som en kropp med organ, såsom med hjärta,lunga,lever osv, hela kroppen fungerar inte om ett organ inte fungerar, precis så är det med den här ringen, om en av er inte fungerar så fungerar inte heller hela gruppen". Befälet, Kapten Norberg, vann mitt hjärta.

Sedan för att göra det ännu mer personligt så vill jag utmana mig själv. Jag vill känna på hur det är att pressa sig själv till max och lite till, veta hur mycket man pallar, tanken tilltalar mig. Att ligga ute i fält i en vecka, och vara skitig och trött när man kommer tillbaka, att träna fysiskt så man nästan spyr, att pushas av befäl som skäller ut en tills man helst av allt skulle vilja ge dessa befäl en fet käftsmäll. Lite självplågeriaktigt kanske någon kan tycka men jag tror att det som behövs under dessa omständigheter, om att testas om man pallar eller inte, det är disciplin och lite disciplin har ingen dött av enligt min mening.

Så, jag har säkert en del andra anledningar till att jag söker in, men då skulle jag behöva att skriva en hel jävla bok, vilket detta inlägg redan börjar att likna, så ska sluta.Nu. 

Inom försvarsmakten skulle jag kunna tänka mig att jobba, ett par år i alla fall. Målet är väl att kunna hinna utbilda mig till någon riktig befattning. Ett annat mål är att få göra utlandstjänst...i Afghanistan. Det sistnämnda målet vill jag hemskt gärna gå in lite närmare på, men absolut inte nu för detta inlägg har som sagt blivit jävligt långt (börjar faktiskt få formen av en bok). Så nu slutar jag att skriva, även fast det är svårt. För som sagt i tidigare inlägg så är jag en mycket tänkande människa och jag har många tankar snurrande i huvudet. Men ska som sagt avsluta detta inlägg, och som i likhet med att jag inte vill ha någon fjantig hälsningsfras så vill jag heller inte ha någon ännu fjantigare avskedsfras. Tack.

Ja, hur hamnade jag här helt plötsligt? Har aldrig förut haft en tanke på att vara en del av detta fenomen, att blogga. Trodde aldrig att det skulle hända mig liksom. Men har på senaste tiden förstått (eller ja förstått och förstått, accepterat kanske är ett mer passande ord) att jag är en mycket tänkande människa och att det kanske skulle vara hälsosamt att få utlopp för allt det som snurrar i skallen. Så en blogg kanske kunde vara något positivt endå. Visst jag skulle kunna sätta mig ner med ett papper och en penna och pränta ner tankeverksamheten, men man måste ju kanske hänga med lite i tekniken. Och om det skulle mot all förmodan vara någon som kollade in det jag skrev skulle det ju vara roligt... eller ja skrämmande.

Egentligen tycker jag att mycket av bloggandet är oerhört fjantigt. Jag menar, att vräka ur sig saker om sitt vardagsliv sådär på internet. Men om jag ska skriva något här så ska det absolut inte vara fjantigt. Det får absolut inte låta som något i stil med: "Idag har jag shoppat....", "Dagens outfit", "har precis vaknat och...." "Har precis kommit ur duschen och måste skynda mig iväg till...". Typ sådant störande vardagsuppdaterande så när man läser det så tänker man: VEM FAN BRYR SIG?! Sedan finns det ju faktiskt andra typer av bloggar som handlar om typ politik, design, militärlivet, hundar, ja typ om vad som helst. Bloggar, skrivna av personer, organisationer, som har något viktigt att förmedla. Det jag vet är att jag vill tillhöra den senare kategorin, någon som har något att förmedla eller ja, försöka att förmedla något ialla fall. Min blogg ska inte vara fjantig.

Det jag vill skriva om ska handla om drömmar,visioner och mina värderingar (har nämligen fått för mig att jag är uppfostrad med bra sådana) och om det händer mig något roligt i framtiden, så vill jag skriva om det. Sedan har jag många funderingar kring typ det mesta så jag vette fan vad allt annat kan handla om.

Okej...Jag tror att det räcker så, klarar nog mentalt inte av mer. Jag har skrivit mitt första blogginlägg och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.