My big dream
Ja, ikväll skriver jag igen. Har förberett mig väl, eller ja, jag är bra mentalt förberedd att bara skriva. Konstig den där meningen lät men det är bara att detta är så nytt för mig så jag vet inte riktigt hur jag ska börja med att skriva ett så kallat inlägg. Vill typ inte börja med något som typ "Cha cha bloggen" eller "hej bloggen" eller något annat(löjligt). Vem fan hälsar jag på egentligen? Så jag väljer att börja på mitt sätt, vilket är att i princip bara börja trycka på tangenterna och se vart det leder, utan några obekväma hälsningsfraser ut i tomma intet. So, here we go.
Skrev ju i föregående inlägg att jag ville skriva om drömmar och visioner. Så vad fan har jag för storhetsdrömmar då, kan ju någon undra. Jo jag tänker här skriva om en speciell dröm som jag har, en ganska aktuell dröm som skulle kunna bli verklighet. En av mina högsta drömmar är nämligen att få göra GMU. Vad är nu det kan ju någon undra. GMU - Grundläggande Militär Utbildning. GMU är Sveriges så kallade "basic training" för att flasha till det lite på engelska, det är inkörsporten till att kunna jobba inom Försvarsmakten. GMU är en tre månaders utbildning som man gör för att sedan kunna antingen fortsätta efter denna utbildning att bli anställd som soldat/sjöman eller gå vidare och utbilda sig till officer/specialistofficer. Mycket rolig faktadel där, men nu är det så att GMU är ju det nya nu när värnplikten i Sverige avskaffades i juli förra året. Så alla som inte är jävligt pålästa kanske inte riktigt har fått koll än.
Hur kommer det att jag skulle kunna tänka mig ett sådant yrke då, ett yrke som militär? Det funderar jag på själv ibland. En person i min närhet sa en gång "hur fan kan man ens tänka på att göra något så förfärligt". Ska försöka förklara. Började att fundera på hur det skulle vara att göra militärtjänst i slutet av högstadiet/början av gymnasiet. Dels pga att syrran fick några broschyrer hemskickade (som hon inte kastade ett öga på) och dels för att jag började att fråga ut pappa om hans värnplikt och försökte pumpa honom på lumparhistorier. Jag blev till och med såpass intresserad av försvaret så att min far tipsade mig om att det fanns militära ungdomskurser för mig att kunna delta i (kurser anordnade av Försvarsmakten. Så jag kom sommaren 2009 att faktiskt delta i en sådan kurs(när jag var 16, skulle fylla 17). Ska inte gå in på detaljer om kursen men det jag kan säga är att den gjorde ett stort intryck på mig.
I våras sökte jag in till GMU 3 som började i augusti i år men kom inte ens till mönstringen. (Försvaret har för dåliga resurser (läs, för dålig ekonomi) att ta in alla som söker för mönstring). Gav dock inte upp och sökte in till GMU 1 i augusti, till utbildningen som börjar i januari nästa år och fick, för några veckor sedan reda på att jag ska få mönstra den 17 november (!).
Hursomhelst, min nuvarande anledning,eller ja, jag har mer än en, så, mina nuvarande anledningar till att söka in till försvaret är många. Jag vill först och främst påpeka att jag anser att ett starkt försvar är bra för Sverige, jag anser att den militära organisationen är viktig. Att få ta del av en sådan viktig organisation skulle jag tycka om. Vill gärna vara en del av något sådant, tycker om att känna mig behövd (vem gör inte det?). Sedan tycker jag att försvaret är en chans för unga människor att ta del av något som just är viktigt, utan att egentligen behöva ha någon lång meritlista att visa upp. Det räcker med att ha godkänt i a-kurserna i engelska, svenska, samhällskunskap, historia och matematik från gymnasiet för att kunna söka. Sedan behövs väl också en hyfsat vältränad och frisk kropp och ett klart psyke också.
Sedan har jag ännu mer personliga anledningar till att söka. Under ungdomskursen som jag deltog i fick jag känna på en del av moralen inom försvaret, deras så kallade värdegrund. Den går b.la. ut på att alla behandlas lika oberoende på religion, kön, läggning, bakgrund etc. Kanske låter lite naivt och vackert, sådant som måste stå på pappret men att verkligheten kanske inte alltid ser så fin ut. Jag menar, skulle kunna tänka mig att vara öppet homosexuell inom försvarsmakten inte skulle vara så helt okej för alla kollegor, men jag gillar grundtanken med denna värdegrund. Värdegrunden går även ut på att ingen hamnar utanför eller fryses ut ur gruppen. Själva organisatinen funkar så, är inte alla delaktiga eller mår dåligt så fungerar inte resten av gruppen heller. Man är aldrig starkare än den svagaste länken, så att säga. Kommer ihåg ett specifikt tillfälle då jag fick lära mig detta. Ett befäl, sa åt mig och de andra kursdeltagarna att ställa sig i en ring och ta varandra i hand och sluta ögonen. "tänk på kompisarna som ni håller i handen" sa han, "tänk på dem som individer av kött och blod precis som er själva. Sedan så tänker ni er att denna ringen är precis som en kropp med organ, såsom med hjärta,lunga,lever osv, hela kroppen fungerar inte om ett organ inte fungerar, precis så är det med den här ringen, om en av er inte fungerar så fungerar inte heller hela gruppen". Befälet, Kapten Norberg, vann mitt hjärta.
Sedan för att göra det ännu mer personligt så vill jag utmana mig själv. Jag vill känna på hur det är att pressa sig själv till max och lite till, veta hur mycket man pallar, tanken tilltalar mig. Att ligga ute i fält i en vecka, och vara skitig och trött när man kommer tillbaka, att träna fysiskt så man nästan spyr, att pushas av befäl som skäller ut en tills man helst av allt skulle vilja ge dessa befäl en fet käftsmäll. Lite självplågeriaktigt kanske någon kan tycka men jag tror att det som behövs under dessa omständigheter, om att testas om man pallar eller inte, det är disciplin och lite disciplin har ingen dött av enligt min mening.
Så, jag har säkert en del andra anledningar till att jag söker in, men då skulle jag behöva att skriva en hel jävla bok, vilket detta inlägg redan börjar att likna, så ska sluta.Nu.
Inom försvarsmakten skulle jag kunna tänka mig att jobba, ett par år i alla fall. Målet är väl att kunna hinna utbilda mig till någon riktig befattning. Ett annat mål är att få göra utlandstjänst...i Afghanistan. Det sistnämnda målet vill jag hemskt gärna gå in lite närmare på, men absolut inte nu för detta inlägg har som sagt blivit jävligt långt (börjar faktiskt få formen av en bok). Så nu slutar jag att skriva, även fast det är svårt. För som sagt i tidigare inlägg så är jag en mycket tänkande människa och jag har många tankar snurrande i huvudet. Men ska som sagt avsluta detta inlägg, och som i likhet med att jag inte vill ha någon fjantig hälsningsfras så vill jag heller inte ha någon ännu fjantigare avskedsfras. Tack.
Skrev ju i föregående inlägg att jag ville skriva om drömmar och visioner. Så vad fan har jag för storhetsdrömmar då, kan ju någon undra. Jo jag tänker här skriva om en speciell dröm som jag har, en ganska aktuell dröm som skulle kunna bli verklighet. En av mina högsta drömmar är nämligen att få göra GMU. Vad är nu det kan ju någon undra. GMU - Grundläggande Militär Utbildning. GMU är Sveriges så kallade "basic training" för att flasha till det lite på engelska, det är inkörsporten till att kunna jobba inom Försvarsmakten. GMU är en tre månaders utbildning som man gör för att sedan kunna antingen fortsätta efter denna utbildning att bli anställd som soldat/sjöman eller gå vidare och utbilda sig till officer/specialistofficer. Mycket rolig faktadel där, men nu är det så att GMU är ju det nya nu när värnplikten i Sverige avskaffades i juli förra året. Så alla som inte är jävligt pålästa kanske inte riktigt har fått koll än.
Hur kommer det att jag skulle kunna tänka mig ett sådant yrke då, ett yrke som militär? Det funderar jag på själv ibland. En person i min närhet sa en gång "hur fan kan man ens tänka på att göra något så förfärligt". Ska försöka förklara. Började att fundera på hur det skulle vara att göra militärtjänst i slutet av högstadiet/början av gymnasiet. Dels pga att syrran fick några broschyrer hemskickade (som hon inte kastade ett öga på) och dels för att jag började att fråga ut pappa om hans värnplikt och försökte pumpa honom på lumparhistorier. Jag blev till och med såpass intresserad av försvaret så att min far tipsade mig om att det fanns militära ungdomskurser för mig att kunna delta i (kurser anordnade av Försvarsmakten. Så jag kom sommaren 2009 att faktiskt delta i en sådan kurs(när jag var 16, skulle fylla 17). Ska inte gå in på detaljer om kursen men det jag kan säga är att den gjorde ett stort intryck på mig.
I våras sökte jag in till GMU 3 som började i augusti i år men kom inte ens till mönstringen. (Försvaret har för dåliga resurser (läs, för dålig ekonomi) att ta in alla som söker för mönstring). Gav dock inte upp och sökte in till GMU 1 i augusti, till utbildningen som börjar i januari nästa år och fick, för några veckor sedan reda på att jag ska få mönstra den 17 november (!).
Hursomhelst, min nuvarande anledning,eller ja, jag har mer än en, så, mina nuvarande anledningar till att söka in till försvaret är många. Jag vill först och främst påpeka att jag anser att ett starkt försvar är bra för Sverige, jag anser att den militära organisationen är viktig. Att få ta del av en sådan viktig organisation skulle jag tycka om. Vill gärna vara en del av något sådant, tycker om att känna mig behövd (vem gör inte det?). Sedan tycker jag att försvaret är en chans för unga människor att ta del av något som just är viktigt, utan att egentligen behöva ha någon lång meritlista att visa upp. Det räcker med att ha godkänt i a-kurserna i engelska, svenska, samhällskunskap, historia och matematik från gymnasiet för att kunna söka. Sedan behövs väl också en hyfsat vältränad och frisk kropp och ett klart psyke också.
Sedan har jag ännu mer personliga anledningar till att söka. Under ungdomskursen som jag deltog i fick jag känna på en del av moralen inom försvaret, deras så kallade värdegrund. Den går b.la. ut på att alla behandlas lika oberoende på religion, kön, läggning, bakgrund etc. Kanske låter lite naivt och vackert, sådant som måste stå på pappret men att verkligheten kanske inte alltid ser så fin ut. Jag menar, skulle kunna tänka mig att vara öppet homosexuell inom försvarsmakten inte skulle vara så helt okej för alla kollegor, men jag gillar grundtanken med denna värdegrund. Värdegrunden går även ut på att ingen hamnar utanför eller fryses ut ur gruppen. Själva organisatinen funkar så, är inte alla delaktiga eller mår dåligt så fungerar inte resten av gruppen heller. Man är aldrig starkare än den svagaste länken, så att säga. Kommer ihåg ett specifikt tillfälle då jag fick lära mig detta. Ett befäl, sa åt mig och de andra kursdeltagarna att ställa sig i en ring och ta varandra i hand och sluta ögonen. "tänk på kompisarna som ni håller i handen" sa han, "tänk på dem som individer av kött och blod precis som er själva. Sedan så tänker ni er att denna ringen är precis som en kropp med organ, såsom med hjärta,lunga,lever osv, hela kroppen fungerar inte om ett organ inte fungerar, precis så är det med den här ringen, om en av er inte fungerar så fungerar inte heller hela gruppen". Befälet, Kapten Norberg, vann mitt hjärta.
Sedan för att göra det ännu mer personligt så vill jag utmana mig själv. Jag vill känna på hur det är att pressa sig själv till max och lite till, veta hur mycket man pallar, tanken tilltalar mig. Att ligga ute i fält i en vecka, och vara skitig och trött när man kommer tillbaka, att träna fysiskt så man nästan spyr, att pushas av befäl som skäller ut en tills man helst av allt skulle vilja ge dessa befäl en fet käftsmäll. Lite självplågeriaktigt kanske någon kan tycka men jag tror att det som behövs under dessa omständigheter, om att testas om man pallar eller inte, det är disciplin och lite disciplin har ingen dött av enligt min mening.
Så, jag har säkert en del andra anledningar till att jag söker in, men då skulle jag behöva att skriva en hel jävla bok, vilket detta inlägg redan börjar att likna, så ska sluta.Nu.
Inom försvarsmakten skulle jag kunna tänka mig att jobba, ett par år i alla fall. Målet är väl att kunna hinna utbilda mig till någon riktig befattning. Ett annat mål är att få göra utlandstjänst...i Afghanistan. Det sistnämnda målet vill jag hemskt gärna gå in lite närmare på, men absolut inte nu för detta inlägg har som sagt blivit jävligt långt (börjar faktiskt få formen av en bok). Så nu slutar jag att skriva, även fast det är svårt. För som sagt i tidigare inlägg så är jag en mycket tänkande människa och jag har många tankar snurrande i huvudet. Men ska som sagt avsluta detta inlägg, och som i likhet med att jag inte vill ha någon fjantig hälsningsfras så vill jag heller inte ha någon ännu fjantigare avskedsfras. Tack.
Kommentarer
Trackback
