thoughtsbyjo

I förgår kväll fick jag en liten ingivelse. Går ju på friskis och svettis och när man i slutet håller på och stretchar och sträcker ut sig så kom jag plötsligt på något. Detta är ju såklart självklart men, alla dessa människor på träningspasset är faktiskt mina medmänniskor. Öh...va? Ja men de är ju faktiskt det, de är människor med problem och stor tankeverksamhet precis som jag. De har sina grejer att vara oroliga över. En del kanske bär på en stor sorg, en del kanske har mycket jobbigt och tungt med sig i baggaget. Många är föräldrar, mest mammor. men även många unga tjejer. Idag var det bara en man, så kanske en pappa. Under dessa pass så träffas alla dessa människor (inklusive jag) och tränar...och glömmer sin privata situation lite grann. Vad fint. Jag är inte ensam. Jag kände en stor ödmjukhet inför denna tanke. Jag borde tänka så här lite oftare tycker jag. Alla personer som man möter, alla som man går i skolan med, alla jobbarkompisar, människor man inte känner, människor i andra länder.Ja alla är de medmänniskor. Världen skulle bli en bättre plats om alla tänkte så lite oftare. Tror jag.

Och nu till något helt annat. Logik. Ja, logiskt tänkande är en stor del av arbetslivet för Försvarmaktens anställda. Jag kan ju säga direkt att jag är inte den allra bäst logiskt tänkande människa världen, men jag vill ändå inte tro att jag är helt ute och cyklar när det kommer till logik. Jag tror nog att jag går mer på känsla, sunt förnuft och reflex när jag ställs inför olika situationer. Men men ibland måste man ju kunna se logiken i saker och ting för att klara olika uppgifter på bästa möjliga sätt. På Försvarsmaktens hemsida finns det några flashiga logiktester som man kan prova på, dessa är dock inte vetenskapligt baserade, men de kan ju vara roliga att testa ändå. Personligen så har jag ändå lite blandade känslor när jag gör sådana tester. Jag blir väldigt koncentrerad och tävlingsinriktad samtidigt som jag får...prestationsångest. Ja, ja jag vet det är fjantigt, men jag är är en sådan som får prestationsångest inför mycket. Jag vill så gärna göra bra ifrån mig! I alla fall, dessa tester är nog mest på lite kul för de är otroligt flashiga med coola ljudeffekter och en allvarlig kvinnlig röst som säger åt en vad man ska göra. Jag tänker inte gå in på vad jag fick för slags resultat , men okej jag kanske inte fick bland de allra bästa. Men i alla fall, prova på någon!

Jag har kommit på en sak till (med tanke på det första stycket). Det här kanske låte lite konstigt (eller logiskt, vad vet jag). Har kommit på att jag har känt så här under en ganska lång tid. Det finns alldeles för få grupper, samlingar som jag känner samhörighet med. Har under mitt liv (mest under tonåren, men även när jag var yngre) känt mig aningen utanför, som om jag hela tiden står en aningen utanför gruppen, massan. Mycket energi har gått åt till att passa in, få vara med, trycka undan känslor av att man är konstig och udda. Har känt mig otroligt ledsen över detta under åren men har till slut, inte förräns i år, förstått att jag duger som jag är. Känslor av ensamhet finns forfarande där, men jag kan hantera dem bättre, jag är liksom tryggare i mig själv. Jag känner som sagt lite samhörighet, men med en grupp som jag har kommit på att jag känner någonslags samhörighet med, det är gruppen invandrare.

Eh, okej? Jo det är så, jag kan inte påstå att jag känner speciellt många men jag känner ändå att jag på något sätt känner någon slags "connection" med denna samling. Jag har under hela mitt liv stått upp för integration och att Sverige ska ta emot så många människor som är möjligt och det har sina olika orsaker. Dels för att jag tycker att det är en mänsklig rättighet att få vara en del av vilket samhälle man vill oavsett religion, kultur, etnicitet och vad man har för orsak att vilja vara en del av ett annat land etc (flykting-, arbetskraftsinvanding etc.) Men sedan så tror jag även att det är för att jag känner en slags samhörighet med de människor som kommer hit. Många utav dem ställs utanför samhället, många av dem kan inte komma in i gemenskapen, de får inget jobb, de förstår inte kulturen, har svårt för språket etc. Jag kan på många sätt reflektera mig själv i detta. Jag säger inte att jag på något sätt vet hur det är att komma till ett helt nytt land och ställas inför en helt ny kultur. Men jag kan tänka mig in i ensamheten och utanförskapet. Jag har många gånger känt mig mycket ensam och utanför. På detta sätt förstår jag. Det är kanske logiskt.

Alltså, med tanke på hur den här bloggen ser ut fysiskt sett så skulle man kunna tro att jag är grön, vänstervriden miljöaktivist, medlem i Greenpeace. Men jag kan intyga att så är inte fallet. Jag hittade bara ingen annan av de förvalda teman som var hyfsat snygga, så det fick bli denna gröna, med skog däruppe och små jordglobar ovanför varje inlägg. Jag kanske kan få denna design att representera mig som en jordnära, skön tjej(grönt är väl skönt eller?) som tycker om världen . Men jag kan även tillägga att jag inte har en aning om hur man kan skaffar en egenskapad design (och så är jag för lat för att komma på hur). Så denna får duga, för tillfället i alla fall.

Tiden tickar på. Mönstringen närmar sig. Gud vad jag tjatar. Men jag tror att det blir så, när man inte har en daglig sysselsättning som upptar en stor del av sitt liv så snöar man lätt in på saker, saker blir större än vad de egentligen är liksom. Mönstringen skulle dock ha upptagit en stor del av min tankeverksamhet även om jag hade en daglig syssla, det tror jag att det ändå gör för de flesta som ska testas för något som de verkligen vill.

Fortsätter att fundera på varför jag egentligen vill utbildas i grönkläder. Enligt en av mina systrar och min mamma (från ett samtal ikväll) är det helt oförsteligt att man ens kan komma på tanken att göra något sådant. "När det finns så mycket annat man kan göra som att t.ex. resa än att gå omkring i skogen med fula kläder..." enligt min syrra. Okej, att resa och se världen i all dess ära vill jag väldigt, väldigt gärna göra(skulle göra vad som helst för att komma till det stora, åsiktsväckande landet, snett över Atlanten, USA. Uppleva kulturen där, skaffa mig en egen åsikt om detta så kallade drömmars land). Men det är något speciellt med grönkläderna också. Det är det. Det lockar kanske inte mer än att få resa till "the US" men lika mycket ialla fall. Eller ja, okej grönkläderna lockar kanske lite mer, det måste det ju göra(har ju ändå velat resa till landet i väst ända sedan jag var tio år gammal). Min mamma kläckte ur sig: "Ja, den ända anledningen till att jag skulle ha gjort det, skulle ha varit att det fanns några snygga killar där". Men mamma! Ja, jo det skulle väl inte vara helt fel om man fick ha ett par skönheter runt omkring sig men, riktigt så ytlig är jag inte. Det är långt ifrån därför jag söker.

Har ju skrivit tidigare om varför jag vill göra GMU,  kanske kommer in på samma spår men jag vill kanske nämna det igen. Jag vill utmanas. Jag vill se hur mycket fysisk och psykisk press jag klarar av. Man tror att man känner sig själv hyfsat bra men om man utmanar sig själv så vet man helt säkert vad man går för. Jag vill verkligen göra detta, och det,  under ordnade former. Och under ordnade former, det kan man inte påstå annat än att militären praktiserar sin verksamhet på. Hela jävla verksamheten rullar under noga planerade, ordnade former. Visst om jag vill utmana mig på både ett mentalt och fysiskt sett så skulle jag ju kunna delta i expeditioner till Nordpolen, klättra uppför berg, segla runt Nordamerikas kust etc. Men det är inte riktigt det jag är ute efter ändå och dessa strapatssysselsättningar känns inte lika...säkra. Okej, att handskas med AK:4:or och andra skarpa ammunitionsvapen kanske inte är det absolut säkraste man kan göra. Men säkerheten är ju så klart jätteviktig inom militären. Men visst, det värsta kan ju ändå hända. Men, det är risker man får ta. Och vapen är ju inte allt inom den militära verksamheten, okej det innehar en stor roll men är långt ifrån den enda. Jag tycker bara att, att verka inom militären verkar vara ett ypperligt sätt att utmana sig själv. Under ett mer ordnat sätt.

Sedan ligger det något i min natur som gör att jag vill göra GMU. Jag har nämnt detta tidigare. Jag är liten till storleken, vill hävda mig. Jag är dessutom tjej, vill utmana genom att göra något som kanske inte kan definieras som något otroligt tjejigt och femninimt. Även att tillägga är jag väldigt egen, har alltid velat gå min egen väg(inte med flit), är jävligt envis . Nu kanske det låter som att jag tycker att jag är speciell. Nej, det tycker jag ändå inte. Eller ja lite speciell är jag väl, (det är väl alla) eller ja jo jag är nog ganska speciell. Jag är ett riktigt litet nördigt wierdo skulle jag vilja påstå. Men det kan jag väl få vara? I alla fall så tror jag att detta är lite också därför jag vill göra GMU. Jag vill inte göra det allra vanligaste man kan få för sig att göra. Och jag vill vara en del av en verksamhet som utför krävande och utmanande uppgifter. Sedan, som nämnt tidigare, anser jag att det behövs mycket folk till försvarmakten. Ett stakt försvar är viktigt för landet, både nationellt och internationellt sett. Sedan kommer ju även det så kända kamratskapet som uppstår under dessa tighta förhållanden som man uttsätts för. Ensamtid finns det nog inte mycket av, då man lever tätt inpå varandra.

När jag tänker vidare så kanske militären inte alls är något för mig. Jag kanske är helt fel ute. Men om jag får chansen att göra den där jäkla militära grundutbildningen skulle jag vara jäkligt tacksam, för då får jag ju i alla fall upptäcka detta och gå vidare.

Fysisk träning. Ja, att träna är ju viktigt oavsett om man vill bli militär eller inte, men det blir förstås enklare för mig nu när jag har det målet. Jag kan lite stolt säga att jag faktiskt tränat ganska regelbundet nu under... ja, under kanske en två tre års tid. Ja jag har väl kanske tränat längre än det men inte riktigt lika regelbundet.

Träning för mig har blivit en viktig del av mitt liv, av min personlighet. När man börjar att träna och inte riktigt har gjort det innan så känns det bara oerhört jobbigt och motivationen är låg, men efter ett tag så börjar någonting speciellt att hända och det gäller att hålla ut till det där speciella händer. Det som sker är att man börjar att njuta av att bli rejält svettig och att andas så mycket så att det känns som om luften omkring en inte riktigt räcker till. Det är en underbar känsla, kanske inte riktigt när man är mitt uppe i det, men efteråt. Den känslan är ovärderlig.

Så vad tränar hon då? Jag älskar att gå ut och springa även om det under de senaste två veckorna kanske inte har blivit lika ofta. Det bästa med löpningen är att jag ser resultat, formkurvan pekar uppåt. När jag började någongång i 8:an 9:an att börja ta små löpsteg på min fritid så kom jag inte många hundra meter innan jag började bli trött. Men nu kan jag ånga på uppåt en mil. Det känns oerhört bra. Ja, det går inte så jäkla fort vill jag  påstå men för mig, att orka en hel mil är viktigt för min identitet på något sätt. Det kanske låter lite konstigt men det kan ju bero på att jag är väldigt liten. Så jag måste på något sätt kunna kompensera det med att orka, att vara stark i kroppen, även fast den inte är så stor.

Sedan har vi friskis och svettis. Jag har en slags hat-kärlek till detta oerhört feminima träningssätt. Ja, det är ju inte många män som går på det, inte där jag bor i alla fall. Kanske när man kommer in till storstäderna att det finns lite fler olika pass så finns det fler killar. I vilket fall, det är väldigt kvinnligt, lite för mycket för min del. Jag skulle trivas bättre om det var fler killar som gick där. Men hur ska det gå till? Rörelserna på dessa pass är inte manliga, de är inte ens neutrala, de är väldigt tjejiga. Detta är lite synd tycker jag då själva konceptet är väldigt bra. Man går till gympahallen, visar medlemskort, ställer sig på golvet och följer en ledare. Jag vet inte varför jag inte diggar att det är så mycket kvinnor där. Kanske kan det vara att jag är uppvuxen i ett hus med mest tjejer. 3 storasystrar liksom, pappa den enda mannen. Till och med hundarna som vi ägt har bara varit tikar. Jag kanske behöver mer omväxling på fritiden. En annan anledning kan vara att jag tycker om mångfald och jämställdhet. Det ska vara mer blandat för att jag ska trivas. Okej vissa tillfällen kanske jag trivs bättre med bara tjejer. Kan titta tillbaka på min skoltid och minnas vissa idrottslektioner när det skulle spelas fotboll eller liknande. Killarna passade nästan bara till varandra och flängde på som om det gällde livet, då kanske...kanske. Men vid de flesta tillfällen vill jag ha både män och kvinnor omkring mig. Jag hatar extremt tjejiga tjejgäng. Det är det värsta jag vet. Skitsnackande tjejgäng, ännu värre. Urgh, ryser av bara tanken. Sedan tycker jag inte om att sättas i ett fack, typ: "här går bara tjejer". Detta är en av de anledningar till att jag söker till militären för där kan jag vara säker på att det kommer vara många män (kanske lite för många, men det är i alla fall bättre).

Oj! Känner att jag blev lite out of focus där men i alla fall så går jag på F&S. Fortsättningsvis så...gymmet. På gymmet har jag vistas under, ganska regelbundet, drygt ett år, med liite uppehåll men inte mycket. Har ju skrivit i tidigare inlägg om normerna inne i gymlokalen. Jag kanske överdriver något men det finns speciella roller för enskilda människor även där. Min roll? Jo, jag är den där lilla bruden som gärna vill visa att hon också kan lyfta tunga metallföremål ett ex antal gånger upp i luften. Nu kör jag även mycket motionscykel (då en del av testerna under mönstring är just det). Tunga lyft kör jag i form av marklyft (kommer även under mönstring). Har även börjat med dipps på ligg-och sittbrädan (eller vad fan säger man?). I övrigt så kör jag hantlar(upp till 9-10 kilo), sit-ups på gymboll och armhävningar. Anledningen till att jag vill pumpa har samma mönster som den till att jag vill ha bra kondition. Jag är liten, vill vara stark. Jag måste hävda mig på något sätt.

Har under åren även provat på innebandy, fotboll och box (boxercise). Innenbandyn och fotboll ganska sent så mina lagkamrater var ju ganska så mycket bättre än vad jag var så det blev alltför påfrestande (prestationsångest?).( Men fasen vad kul innebandy kan vara!) Boxen dock var ganska kul så det vill jag gärna prova igen, men vart fasen tog den vägen, den försvann liksom från orten. Har även dansat (på väldigt låg nivå) under en 5 år.

Ja som någon kanske ser är fysisk träning en stor del av mitt liv. Vill dock inte se mig som en sån där hurtig träningstanta som tränar 20 pass i veckan och håller på och räknar en morots kalorier. Det är inte jag. Lika mycket som jag gillar att träna, gillar jag att ta det lugnt och gotta mig. Jag tror att jag ibland äter nästan för mycket för någon i min storlek.

Militärsnack var det ju! Ja, men fysisk träning är en del av militären i allra hösta grad. Och för någon som funderar att göra militärtjänst så är det otroligt viktigt. So there you go. Är nästan lite nojig över träningen inför mönstringen. Men försöker att intala mig själv att träning inte är allt som de går utefter, det gäller att ha det hyfsat städat uppe i skallen också. Men jag vill förstås visa militärnissarna att jag, den lilla bruden, kan minnsann hon också!

Ja, nu var det några dagar sedan man skrev. Vet inte varför, har tänkt att jag ska gå in och skriva men det har bara inte blivit så. Skulle gärna vilja skylla på att jag är alltför upptagen och att det tar alltför lång tid att pränta ner något men sorglig nog är detta inte fallet (inte riktigt i alla fall). Å andra sidan, om man nu har väldigt mycket att göra så skulle man ändå kunna hinna skriva något. Som man säger, det handlar om prioriteringar. Så, jag ber om ursäkt någon.

Två veckor. Ja, två veckor är det kvar till dagen D. Dagen som jag ska mönstra(ja, ja det heter antagningspröva nu för tiden om man nu ska vara så petigt politiskt korrekt). Dagen som kanske kan förändra mitt liv. Fasen vad dramatisk jag låter men det känns faktiskt så lite grand. Lite. Det skulle betyda oerhört mycket om jag kom in, det skulle det. Men nu är fallet så, att det är jag och 3099 andra som också ska eller har mönstrat inför GMU 1, 2012, så konkurrensen är ju inte precis jättelåg om man så säger. Så vi får väl se, jag får ta det med en nypa salt, göra mitt bästa och om jag nu inte blir antagen så har jag ju i alla fall fått testas och visat vem jag är. Ha, vilket jävla skitsnack, jag känner mig alltför väl för att inte, inte erkänna att tidigare mening inte är speciellt sann. Jag kommer nog bli rätt besviken om jag inte kommer in. Jag vill ju så gärna! Men men, jag vet i alla fall att jag kommer göra mitt bästa, så vad mer kan jag göra för att få de där jäkla militärklunsarna att fatta att JAG HAR DET SOM KRÄVS. Tror jag. Nypa salt, nypa salt, nypa salt.

Två veckor kvar. De här två kommande veckors inlägg hade jag tänkt ska komma att handla mer om mina tankar kring militären och min mönstring. (Okej, kanske inte alla inlägg men många). Tänkte att jag ska ta tillfället i akt och skriva så mycket som möjligt om det. Jag menar, vem vet, om jag inte kommer in kanske jag inte ens vill nämna orden militär eller försvarsmakt någonsin igen. Så, så får det bli.